”Förlåt, får jag fråga – varför undrar du om min man och jag röker?” Det är en mamma som ställer frågan, till sin tonåriga dotters behandlare på Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ. Mamman har lärt sig en hel del på ett år. Instagram svämmar över av konton tillhörande barn som skär sönder huden, svälter sig, hetsäter och kräks. I den här familjens fall handlar det om bulimi i kombination med självskadebeteende medelst rakblad.
Dottern pendlar mellan de två metoderna för att parera sin ångest; ibland överväger det ena, ibland det andra. Men grunden är alltid densamma: hon har haft det svårt i många år, och till slut har den inre plågan blivit henne övermäktig, och hon har börjat skada sig själv.
Efter att ha skurit ett snitt i armen kan hon vara lugn i en timme, ibland något längre. Kräkningen lindrar knappt alls, men är en lättnad i ögonblicket. Direkt efteråt kommer skuldkänslorna, och snart är spiralen igång. Familjen är ständigt i kontakt med BUP, socialtjänsten och skolan där dottern på senare tid endast sporadiskt orkat vara närvarande.
Sakta vänjer sig föräldrarna vid att vägen till friskhet för deras barn kan bli ännu mycket längre. Och åt vilket håll ska de gå? På SCÄ är reglerna enkla. Täta möten med behandlaren och tydliga instruktioner. Flickan ska äta sex mål mat om dagen enligt en detaljerad kostcirkel. Fem färger ska finnas på middagstallriken. I en timme efter varje måltid ska alla toalettdörrar vara låsta. Men deras dotter är inte redo. Hon hittar vägar runt kontrollen, och när den borde skärpas brister föräldrarna i stället, går inte in i hårda konflikter utan vill bevara sin nära och goda relation till sitt barn. Rätt eller fel? ”Du måste göra detta, annars blir det avdelningen för dig”, säger behandlaren.
Avdelningen är en del av kliniken där man är inlagd. De flesta av patienterna är anorektiker. Dottern säger att hon inte skulle uthärda att vistas där tillsammans med dem. ”Var är dina föräldrar? Röker de? Dricker de alkohol? Om de inte klarar att hjälpa dig vet jag inte om jag kan fortsätta behandlingen.” På Instagram sprids budskapet om en bok som endast går att hitta på antikvariat: ”Zebraflickan” av Sofia Åkerman, som själv varit svårt sjuk i självskadebeteende och ätstörning. I den står att man kan bli frisk av skuldkänslor inför pressande föräldrar och hotelser från behandlare, men att det är en bräcklig friskhet. Att den hållbara friskheten måste komma inifrån.
För Åkerman vänder det när hon kommer med i en teatergrupp. Gruppens arbete, och människorna hon möter där, kommer att betyda så mycket för henne att hon börjar tillfriskna för att kunna fortsätta med teatern. Hon hittar en terapeut, Mia, som blir vad som nästan liknar en modersgestalt. Mia tar emot Sofia i Stockholms skärgård, kramar henne och ger henne kärlek. En liten bit i taget börjar förtroendet för människorna och livet byggas upp igen.
I dag är Sofia sjuksköterska, föreläser om självskadebeteende och har en egen familj. Hon är en förebild för dagens självskadande unga. Och hon tycks ha en helt annan syn på den sjukdom hon själv övervunnit än behandlaren på SCÄ. Hur hittar man motsvarigheten till Åkermans teatergrupp för ett barn som säger: ”Antingen blir jag uteliggare eller också dör jag”?
Hur inspirerar man någon som har givit upp hoppet om världen och framtiden? Om man är två helt vanliga föräldrar, utan egen erfarenhet av sitt barns sjukdom, och med egna brister – hur gör man då? ”Fem färger på tallriken” är SCÄ-behandlarens svar. Jag undrar om det verkligen är så enkelt.
För övrigt anser jag att det viktigaste en förälder kan lära sitt barn är att uttrycka sina känslor i ord. Det är det lilla hoppet om att vi ska kunna förstå dem bättre.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
