Samma natt bombar ryska trupper ett barnsjukhus i Mariupol som ett led i en enligt experter strategisk serieattack mot vårdinrättningar. Dagarna före massakrerades ett bostadskvarter i Sumy. Flera barn fanns bland offren. Dessförinnan attackerades en förskola av klusterbomber.
”Förlåt för att jag inte kunde skydda er”, skriver Sergei Perebeinis på Facebook efter att hans hustru Tatijana, 43, och barnen Alise, 9, och Nikita, 18, dödats i artillerield.
Dotterns ögonlock är tunga nu. Den lilla handens grepp om mina fingrar lösare. Min dotter älskar den här sången. Blir trygg av den. Jag har sjungit sången hundratals, kanske tusentals gånger för henne och hennes syster. Nu stockar det sig i halsen.
En åttaårig flickas blick möter min. Hon lägger sin kind mot kudden och frågar varför jag är ledsen.
Jag säger att jag bara är lite trött. För hur förklarar man för en åttaårig flicka med klar blick, med enhörningar på pyjamasen och glittrigt avskavt nagellack på naglarna, att den fred som så länge varit grundtillståndet i hennes liv kan vara hotad? Att det är vuxna – de som dottern lärt sig att kunna lita på och ty sig till när hon är rädd – håller på att förstöra all trygghet? Och att alla vi andra inte kan göra något för att stoppa det?
Jag sjunger ”I natt jag drömde” för dottern medan verklighetens fredskonvolut har förlorat sin betydelse. Medan världen står inför det största kärnvapenhotet på decennier och inte förmår göra något åt det. Jag sjunger att det inte finns några soldater mer, men vet att hela världen kapprustar.
Hur förklarar jag Nato för en åttaåring? Att allt fler politiker och vanligt folk ser en kärnvapenallians som det enda som kan göra oss säkrare?
Jag tänker på vad Alva Myrdal skulle ha sagt. Hon fick Nobels fredspris 1982 för sitt brinnande arbete med nedrustningsförhandlingarna i FN. Dessa förhandlingar fick även länder som Ryssland och USA att gå med på nedrustning av atomvapen. De skulle varit fullkomligt omöjliga utan alliansfria länder.
Jag tänker på vad hon hade sagt nu och vad oändligt långt bort en rörelse för verklig fred känns.
Nu sover min dotter. Hon är trygg. Hennes bästis har lärt sig simma och hon är övertygad om att livet blir roligare för varje dag. Jag tänker inte berätta för henne att ett av skälen till att mamma är sorgsen är att den katastrof som troligen kommer döda flest människor i dotterns livstid och skapa störst flyktingströmmar – klimatkrisen – just nu glider allt längre ner på makthavarnas dagordningar.
Jag vill aldrig berätta att jag trots att jag vet att alla som kan verkligen borde drar mig för att öppna mitt hem för en flyktingfamilj. (”Vi har ju så mycket bråte i gästrummet.”)
Jag kommer nog också hålla tyst om att jag trots att jag lever i ett relativt sett snudd på oanständigt överflöd av trygghet har tvekat inför att skriva den här texten. Inte för att min yttrandefrihet på något sätt skulle vara hotad, utan för att jag är rädd för att bli kallad okunnig och naiv i kommentarsfält.
Jag är ingen expert på försvarspolitik. Försvinnande få människor är det. Jag har ingen militär erfarenhet, vare sig i praktik eller teori. Men jag är människa.
Det måste finnas en annan utväg än att fördubbla försvarsanslagen. En politisk motkraft till att skaffa fler vapen och kasta in oss i en allians som ökar spänningarna. Upprustningsretoriken är omöjlig att förklara för ett barn.
Jag vill stå upp för min rätt att hävda vad varje förskollärare ständigt försöker inpränta i sina barn: att våld föder våld.
