Jag vet inte varför det gör mig så ont när jag läser att danska klubbar inför språktester för att hindra asylsökande för att komma in. Om jag tänker på allt skit som har hänt det senaste halvåret är inte nattlivet varken det som är viktigast eller värst vad gäller rasismens framgångar. Ändå sticker det till i mig av att tänka på hur festandets vardagsrasism som alla blattar är vana vid blir till en strukturell och officiell apartheid. Den nya nivån av diskrimineringen påstås vara för kvinnor säkerhet, och i sviterna av Köln är det också ett effektivt argument. Men det skrämmer mig, hur vi på så kort tid tvingats blir del av ett samhälle som accepterar en av rasismens mest grundläggande och smärtsamma vanföreställningar – att skydda den vita kvinnokroppen från den svarte mannen, om det behövs med våld.
Det är ingen slump att särhållandet av ”ras” genom kön är en sådan viktig praktik för rasismen, oavsett om vi tänker på nazityskland äktenskapsförbud, lynchningar i USA, eller segregation i Sydafrika. Kvinnokroppen representerar både livet och döden, reproduktionen och begäret. Att kontrollera kvinnokroppen – vad som kommer in i och ut ur den – har därför alltid varit en angelägenhet för den rasistiska och patriarkala staten.
Låt oss då börja med livet. Om mödrar med slöja och barn är fascisternas största rädsla (och fantasi) är den vita kvinnan som moder deras taktik, strategi och mål. Om kvinnan skall vara en symbol för nationen och framtiden, måste hon skyddas, kontrolleras, och reproducera sig i nationens namn. Att fascisterna vill utvisa barn hänger djupt samman med att de också vill peta på aborträtten. Fortfarande idag, 2016, får en vit kvinna som gifter sig med en svart man räkna med hot, hån, och våld. Fortfarande idag, 2016, finns det få filmer där vita kvinnor älskar svarta män, som inte slutar med stormig passion, utan med ett faktiskt barnbringande, banalt äktenskap. Och den queera världen skiljer sig inte nämnvärt från den heterosexuella i detta. Det går att utmana mycket i hur man älskar men fortfarande kan de flesta sociologer räkna ut våra kärlekshoroskop från dagen vi är födda, det är få som väljer att älska så att det på något sätt utmanar sin ras- eller klassposition.
Men kvinnokroppen representerar också begäret. Och här blir det mer komplicerat. Jag läser Johan Jönssons fantastiska avslutning på sin trilogi av diktsviter och både fastnar och provoceras av diskussionen om könet som kapitalmarkör. Diktjagets smärta över kapitalismen och klassamhället kan fångas i begäret av det stängda överklasskönet: ”att vilja bli förförd av fienden”, ”den sexuella konkurrensens arbete”, ”kvinnan som metafor för pengar”. Jönssons skriver både vacker och våldsamt fram sexualitet som kapital, samtidigt upplever jag att texten också blundar för viktiga ras- och könsdimensioner i sexualitetens marknad. Men hatet och avskyn drabbar mig, över kapitalismen där könet och begäret alltid måste göras till våld eller vara.
Precis som överklasspatriarkatet har velat hindra andra män från att penetrera ”deras” vita kvinnor, har det funnits ett begär att klä av bruna och svarta kvinnor, för att också klä av bruna och svarta civilisationer. Johan Jönssson stängda (antagligen vita) överklassmadonna finns inte utan hennes rasifierade arbetarklassyster, vars kön skall vara våldsamt öppet, för att koloniseras och inträngas, samtidigt som hennes kropp skall vara lika våldsamt osynlig. Översexualisering och äckel hänger ihop, vissa kroppar blir överexponerade, neggade eller utsatta för romantiska komplimanger som på några sekunder kan övergå i våld. Under de senaste åren har antirasister och feminister återuppväckt frågan om sex, begär och våld som ett politiskt samtal. Projekt som Rummet och Svart kvinna har visat på den rasifierade kvinnans erfarenhet av att å ena sidan vara osynlig läs (okvinnlig) och å andra sidan översexualiserad och exotifierad. De har också i Fanon och många andras tradition diskuterat korrelationen mellan begär och självhat. Samtidigt har vi pratat förhållandevis lite om den rasifierade mannens erfarenhet av att begära, bli begärd och älska i Sverige idag.
Men jag vet att många av mina vita vänner i Lund inte gick ut och dansade i Malmö, eftersom att dom inte ville träffa blattekillar som raggade på dem. Jag vet att rasifierade män vågar ragga på mig, på gatan och klubben, men nästan aldrig på mina vita polare. Jag vet, att trots att vi vet att våldtäkter nästan alltid begås av människor man känner, är det vissa kroppar och inte andra som inger rädsla för vita kvinnor på gatan. Det är denna, mina bröders erfarenhet av rasism, som Danmarks nya raslagar så smärtsamt påminner mig om.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
