Tåg har alltid präglat min lilla familj. Ända sedan sonen var något år gammal och kunde spårvägsnätet utantill har det stående helgnöjet varit att sitta på centralen och titta på tåg. Redan för åtta år sedan var mitt uppdrag under en vistelse i Berlin att fotografera ICE-tågen åt honom. Att få resa till Berlin med just ett sådant tåg på sportlovet var med andra ord en närmast ofattbart drömlik födelsedagspresent. Först tog vi X2000 till Köpenhamn, där jag hade tänkt att vi skulle promenera och äta lunch men där vi fick nöja oss med ett ganska snabbt mål mat precis utanför stationen eftersom elvaåringen var rädd att missa tåget om vi korsade gatan under de nästan tre timmar vi hade på oss. Därefter var det dags för de danska dieseltågen till Hamburg, där slutligen våra drömmars snabbtåg väntade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Väl på plats fortsatte vi på tågtemat. Långa stunder på Hauptbahnhof där vi beundrade och diskuterade olika ICE- och DB Regio-modeller och en dag som ägnades åt att avverka hela ringlinjen och större delen av det vanliga S-bahnnätet. Även när vi en kväll gick in på varuhuset KaDeWe på hemvägen för att fnissa åt absurda lyxvaror såsom ett par skitfula tantpumps för motsvarande elvatusen spänn råkade vi komma in på tågtemat; närmare bestämt en välfylld Märklin-hörna på leksaksavdelningen.
För några somrar sedan tog sonen och jag tåg ner i Danmark, gick på Legoland och fortsatte med nattåg till Prag. Ett par månader innan dess hade jag gjort samma resa, minus Legoland, med min dåvarande partner. Tågen i Tjeckien - både att åka och att titta på - har gett flera fina minnen liksom tågresor i Österrike och Ryssland. Förvandlas man i samma stund som tåget rullar ner mot Köpenhamn till en skäggstubbig kulturkille som sitter i restaurangvagnen med svart vaxduksbok och med sexigt hes röst på släpig stockholmska meddelar att han är på väg “ner till Berlin”? Ibland. Jag älskar tåg, och har jag inte väldigt ont om tid väljer jag oftast bort flyget. Varken New York eller Thailand intresserar mig nämnvärt, så där har jag det inte speciellt svårt (men visst, ska jag över Östersjön utan barn vill jag mest komma fram och slipper gärna ägna sammanlagt över ett dygn åt att bli sexuellt ofredad i en sunkig showbar på färjan medan månadens underhållare sjunger “let me entertain you”).
Går det att resa runt med tåg utan att bli ruinerad och försenad? Absolut. Men lite pusslande blev det med både budget och avgångstider, eftersom SJ har slutat hjälpa till med köp av utländska tågbiljetter och DB inte kunde få fram prisuppgift eller skicka en e-biljett för den svenska delen av resan. Det var inte jättesvårt när jag väl kommit på en lösning på problemen med tågbolagens brist på samarbete, men om nu inte tågresorna varit halva poängen med resan - hade jag klurat, frågat runt och grävt så mycket då? Eller hade det legat närmare till hands att snabbt köpa en flygbiljett för halva priset? Visst, priset blev överkomligt, men med X2000 inblandat blev det inte alldeles billigt. Skulle man ta ner priset ytterligare hade det blivit 6–7 byten med lokaltåg utan matservering.
På hemvägen slog vi oss i slang med en svensk orkestermusiker bosatt i Århus. Han hade koll på tåg och kunde berätta mer om varför nästan alla tåg fortfarande kör på diesel. Tydligen hade man avbrutit projektet med att elektrifiera järnvägen i Danmark och köpt in nya dieseltåg från Ansaldobreda (de med spårvagnarna, ni vet). “Snygg design, dålig teknik”, konstaterade vår reskamrat - det hade visat sig att detta italienska företag inte riktigt hade koll på hur man bygger dieseltåg, och trots att de knappt har rullat är de nu på väg att skrotas. Återstår att se om man gör ett nytt försök med elektriciteten. Tåg är alltid tåg och det är säkert mer miljövänligt än flyg, men det faktum att tåg ner på kontinenten från Sverige i princip alltid går genom Danmark och därmed innebär långa resor med dieseldrivna fordon tar bort lite av känslan av tåget som ett sätt att leva upp till vår tids ideal om den upplysta världsresenären utan att släppa ut mycket mer än en liten rosa fis.
Som sagt: jag älskar att resa med tåg. Men senare tids flygdebatt har tagit sig ganska märkliga uttryck. Medan det bråkas om vilket av debattlagen som egentligen uttrycker mest klassförakt vill somliga påstå att järnvägen redan idag är ett perfekt fungerande system, medan andra låter som om de vore gammaltroende och talade om fastan – den rättrogne miljövännen accepterar förseningar och inställda tåg och betalar villigt dubbelt så mycket för den goda sakens skull. Men det är ingen myt att järnvägen i Sverige är eftersatt och opålitlig, att våra tågbiljetter är dyra och att man inte behöver resa speciellt långt norrut för att få många byten och långa sträckor med lokala pendeltåg på köpet. Det är också sant att nattågslinjer genom Europa hela tiden läggs ner eller hotas i omgångar. Varför inte lyfta frågan om hur man får även de bekväma ickenördarna att vilja ta tåget? Pengar till själva infrastrukturen kanske inte trollas fram så snabbt. Men att göra tågen tillgängliga, prisvärda och lätta att boka borde väl inte vara så svårt?
