Min hjärna funkar så. Den söker sig automatiskt till närmst liggande musiktext när något kommer på tal. Mina barn brukar skratta åt mig när jag går runt och trallnynnar på obskyra små alster efter något ämne som ploppat upp. Inte för att vare sig The Who, The Undertones eller Hell är så obskyra, men det kan lika väl vara någon bortglömd Povel Ramel-bit som jag fått med mig av min egen far, eller signaturmelodin till förträngd tv-serie från det glada 80-talet som vill göra sig påmind. Varför min hjärna tycker att sådan information är högsta prioritet att bevara, och varför den istället gärna vaskar bort tider, namn och vart jag lägger saker vill jag helst inte prata om.

Men jag sitter här och tänker på just kidsen. Jag vet att ordvalet ”kids” klingar lamt i dem det berörs öron, men försöket att byta ut mot exempelvis ungdomar få mig att känna mig ännu äldre än vad jag är, så jag skiter i det.

Jag tänker mycket på dem just nu i alla fall.

Självklart är det beyond hemskt för de gamla som nu suttit isolerade i över ett år på grund av en pandemi som eventuellt dödar dem om de haffar viruset.

Men man lever aldrig så intensivt som i andra halvan av tonåren.

Eller gjorde inte i alla fall.

Hur fan är det att vara 17 år just nu?

De där åren i gymnasiet, och några efter, tycks vara där man blir stöpt som människa. Innan är man barn som leker, och efter är man ett ständigt pågående eko av det man skapat som tonåring. Okej, lite hårt vinklat är det så i alla fall. Men man byter liksom sällan vare sig musiksmak, identitet eller ståndpunkter. Man blir en utvattnad skugga av dem. Förvisso ofta betydligt mer rimlig och kanske mer genomtänkt och lagom. Men ändock urvattnad.

Själv var jag Karlskronas trasigaste punkare som skreksjöng om att revoltera mot precis allt och helst vibrera hela världen. Nu är jag redaktör för en lokal veckobilaga på vänster­orienterad dagstidning och sitter och nynnar på The Undertones.

Ja, ni fattar.

Tänk om jag själv inte hade fått vara med och anordna storslagna (nåja) konserter på det lokala musikhuset, haft grillfester på Långös strand som varade hela natten, liftat till Hultsfredsfestivalen och krupit genom staketet i brist på pengar, hånglat med någon som för stunden framstod som mitt livs kärlek eller bara suttit och hängt på en trappa i den lokala gallerian omgiven av vänner.

Tänk om jag istället hade haft hemmaundervisning i över ett år, haft alla aktiviteter inställda och mest pratat med vänner över en skärm lika länge. Vem hade jag blivit då?

Jag tänker mycket på kidsen just nu. Försöker sätta mig in i hur det måste kännas att gå första året på gymnasiet och kanske aldrig riktigt träffat sina nya klasskamrater eller stått och bara hängt på skolgården och träffat nya människor, fått nya intryck, provat en ny stil för att hen i parallellklassen verkar så cool. Oavsett om man gillar musik, eller sport, eller dans, brädspel, hästar, vad du vill, så är allt som kan tänkas locka dit likasinnade inställt.

Jag vet att tonåringar idag lever ett annat liv än vad jag själv gjorde ändå, och umgås betydligt mer online i vilket fall. Och det är gott så. En ny generation vill eller bör inte gå i samma fotspår som en äldres. Det här är inte en text om att något skulle vara bättre förr på det sättet. Det var det nog inte ens.

Det här är bara en text om att det måste vara förjävligt att inte få suga märgen ur de där kanske viktigaste åren i ens liv. Att begränsas så enormt av ett virus och av restriktioner.

Och litegrann om Richard Hell. Att tillhöra en blank generation, som han sjöng. Jag tror mitt undermedvetna försöker säga något genom att plocka fram just den ur min skalles skivback just nu.