I den yngsta dotterns rum trängs produkterna med doftsuddgummi och några burkar intorkat slajm. Hon går i femman, men kan redan mer om smink och hudvård än sin mamma.
Nästan allt är inköpt på ett och samma ställe: Normal, vars butiker förökar sig som invasiva växter över Sverige. Det började redan i lågstadiet. Vi föräldrar stod maktlösa. Våra grepp om våra döttrars händer kanske hårdnade en smula när vi gick förbi Normal-butiken i gallerian. Men efter varje barnkalas ägde i alla fall mina barn minst två uppsättningar nya lösnaglar från butiken.
Var kommer denna hausse ifrån? frågar jag mina döttrar. Båda är säkra på sin sak: Normals framgång beror inte på att produkterna ger dig hög status. Det är ingen trend i bemärkelsen att varumärket gör dig cool. Vad Normal gör framgår av namnet – att handla i butiken gör dig just till: normal. En helt vanlig shoppare som gör vad det stora flertalet säger är normalt. Konceptet bakom framgången verkar slående likt det som får folk att campa utanför Gekås i Ullared: alla har råd. I Normals fall gäller detta även barn med marginell veckopeng.
När Ungdomsbarometern för några dagar sedan kunde berätta att svenska barn redan från lågstadiet är aktiva konsumenter och att två av fem lågstadietjejer har shopping som intresse var det nog ingen tweenie- eller tonårsförälder som blev förvånad.
Plastskräpet i havet uppgår snart till en volym större än alla levande havsdjurs. Och nästan alla av de över 120 miljarder lådor, tuber, burkar, askar etcetera som shoppas inom just skönhetsindustrin hamnar i soptunnan efter en enda användning. För att inte tala om den objektifiering och utseendefixering som denna konsumtion hetsar på. Trots det har vi redan kapitulerat inför de klor av köphysteri som borrat sig in i våra döttrar.
Vi har låtit dem ge oss ännu en ansiktsmask med bärdoft framför teven, uppgivet sett deras flickkroppar trängas med andra i den ringlande Normal-kön efter skolan. ”De rör ju sig ändå när de tar sig från och till affären”, sa jag nyligen till försvar för mitt beslut att låta 11-åringen – än en gång – gå till butiken på play date med sin kompis.
Frågan är vad som biter mot mönstret hos denna generations supershoppare? Alla tonårsföräldrar vet att det inte är moralkakor. Vi har självklart testat Normal-paus. Som hållits till nästa barnkalas. Vi har försökt förmå dem att leka i skogen istället för i gallerian. Vi har upprepat våra anti-konsumtions-slogans så ofta att barnen har slutat lyssna och vi själva har blivit trötta på vår röster.
Själv försökte jag nyligen förmå mina barn att sluta använda både schampo och balsam i plastflaskor – för att istället våga satsa på klimat- och miljövänligare schampotvål.
Jag fick en död blick till svar.
Jag har hittills aldrig sett en kille i den slingrande Normal-kön. Föräldrar till tonårskillar skakar bara på huvudet när jag frågar om de har koll på Normal-boomen. De har andra problem att dras med. Det är våra döttrar det handlar om nu. Våra döttrar som trots allt fortfarande är mer intresserade av att rädda världen än sina killkompisar, men som kanske behöver lära sig hur de ska göra. För de är ju barn. De kan inte värja sig.
Konsumtionstrenden är en superkraft som med hjälp av Tiktok och sociala medier blir ett självspelande piano.
I väntan på att lagstiftningen förbjuder försäljning av miljöförstörande skit och att en Kardashian-medlem skapar en trend om köp-stopp får vi kanske stå ut med att vara jobbiga moralpoliser och goda exempel. Alternativt dra in barnens veckopeng.