Jaja, det är förstås bra att kunskapen sprider sig om att hela planeten är i livsfara. Greta i New York, miljoners miljoner demonstranter som talar om klimathotet med varann och för politikerna. Men eftersom ingen av oss har magiska egenskaper räcker det inte att bara göra varandra medvetna om saken, visst är det dags att börja diskutera hur vi går till fas 2, åtgärder? Från snack till verkstad.
Första frågan: Är parlamentarisk demokrati verkligen effektivaste vägen i ett läge där allt är livsviktigt och bråttom? Jag menar inte att Stalin skulle fixat det bättre, men kanske att ett strängt styrelseskick med internationella regler, så som i krigstid, skulle kunna hjälpa oss en bit på väg? Stenhårda restriktioner, ransonering med kuponger för både mat, kläder och drivmedel, hårda straff för fusk och alla sorters farligt vinstbegär, allt under ledning av en vetenskaplig meritokrati. Alltså folk som bevisligen vet vad de gör i frågan, oavsett höger/vänster och gal/tan. Så att vi slutar rösta på stora käftar, utseenden, fördomar, missförstånd och köpta medier?
Mitt uppvaknande kom under bokmässan i Göteborg för ett tiotal år sedan. Den brittiske journalisten Mark Lynas var där och talade för sin bok, (var det ”Oväder” eller ”Sex grader”?) – jag läste på hotellrummet och bröt ihop och gick tillbaka till hans monter och praktiskt taget grät i hans armar och han tröstade med lugnande motfakta, av ren vänlighet. Det är ingen tvekan om att författare och journalister har en enorm genomslagskraft i dessa frågor, och bokmässor är bra platser att dra fram saker i ljuset.
Som radiojournalist i P1 under många år har jag intervjuat ett stort antal av den sortens ”influencers” och mer än ofta blivit imponerad av deras glöd och drivkraft. Barbara Ehrenreich var i Göteborg ett år och pratade buttert, bistert och övertygande om hur patriarkatet deformerar både kvinnor och män. Arundhati Roy (författaren till ”De små tingens gud”) hade en kö på minst tio journalister och hon kunde ge oss alla en unik intervju var, hon satt där bara, strålande vacker, och gav smarta insikter i olika ämnen. Mest minnesvärd av mina favoriter – och än i dag en levande, stor influencer – var ändå Margaret Atwood (som bland annat har skrivit tv-aktuella ”Tjänarinnans berättelse”). Jag intervjuade henne bland annat utifrån att vi på Radio Ellen föreslagit henne till Nobelpriset. Och hon imponerade genom sin avspända lekfullhet, mitt i allvaret. Hon pekade fnissande på sitt ostyriga, ännu röda hår och sa: ”Men, jag har hört att Svenska Akademien bara ger pris till gråhåriga författare! Kan inte du vara hygglig och berätta för dem att jag är beredd att färga! Till och med vitt, om så önskas!”
Nå, tillbaka till ämnet! Man skulle kunna tänka att Isabella Lövin som ju fått Stora journalistpriset för boken ”Tyst hav”, skulle vara den idealiska influencern för att ändra människors beteenden inför en klimatkatastrof. I stället får hon ibland ut och åka i spalterna för sin frisyrs skull ... Och Åsa Romson, den ledamot som hade högsta akademiska meriter i riksdagen, skrattades ut på Youtube för att hon grät när invandringspolitiken stramades åt. När blev empati något löjligt? Vad säger bibeln och Ebba BT?
Just vid bokmässorna tänker jag på hur snabbt vi glömmer hur tiden förändrar oss och vår politiska konsensus. Ena året hårda demonstrationer mot högerextrema som är på mässan för att kränga propaganda – ett par år senare är SD näst största parti ...
Det där höll till och med på att kosta mig jobbet år 2001 – jag råkade vara i tjänst på mässan för att sända Ring P1 den ödesdigra morgonen 11 september. Jag satt ensam i en liten tillfällig studio och man hade inte kostat på mig den tillfälliga slussen av medarbetare som annars gör en första sållning av inkommande samtal. Alla samtal gick direkt in till mig och skulle besvaras i tur och ordning. Och när planen flög in i tvillingtornen den morgonen handlade alla (ALLA!) inkommande samtal om hur USA fick skylla sig självt! De antiamerikanska stämningarna var dominerande efter Vietnamkriget och inblandningen i flera konflikter i den så kallade tredje världen. Dåvarande radiochefen och hennes sidekick ringde och skällde på mig för att jag inte försvarat USA och släppt fram ”USA-vännerna”. Nu vill Hultqvist gå med i Nato, utan att nån bråkar om saken ...
Så tillbaka till frågan: hur ska vi ta oss an det gigantiska arbetet med att omsätta rådande stämningar – som medvetenheten om klimathotet – i praktisk handling?
Kanske ska vi gå en kurs på Dagens Industris akademi och lära oss något som kallas ”nudging” (puffning) och som näringslivet tycks utsätta oss för oavbrutet? Man erbjuder kurser i ”Nudging – påverka beslutsprocesser med beteendevetenskapliga verktyg”, designar valmiljöer som leder till önskat beteende” och så vidare.
”Nudging är alltså en metod som tar de senaste insikterna från vetenskapliga studier i beteendeekonomi och omsätter dem till praktiska verktyg för effektivare styrning och mer förutsägbart beteende hos din målgrupp”, enligt Amazon, Spotify, Google med flera.
Så vad ska vi med val och demokrati till? Allt vi behöver är en bra Över-nudge! Kanske ska Kyrkan och partierna ta ett snack om begreppet ”Den fria viljan”?
Men begreppet ”beteende-design” ger mig kalla kårar. Vem utsätter mig för vad, just nu?
