Min gissning är: antagligen inte. Bara en idiot skulle ju få för sig något sådant.
Å andra sidan finns det människor kapabla till vilka tankar som helst. Man ska inte underskatta hur illa det kan gå när folk försöker bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd. Lika bra därför att direkt slå fast att naturligtvis är en hel del journalister är vänster. Samt att en hel del journalister är höger. Så kallade mittenextremister och ytterkantsjournalister existerar nog också. Journalistkåren är en brokig skara!
Det är åtminstone min privata gissning. För om det är något som utmärker kåren så är det att man ytterst sällan luftar sina politiska sympatier sinsemellan. Ingen vill så att säga fucka med valhemligheten.
Återstår alltså bara för oss nyfikna att spekulera.
Förlorar sig den unga killen till höger om en i det öppna kontorslandskapet i drömmar om höjd reduktionsplikt? Sörjer den svårt jovialiske mellanchefen – synbarligen anställd enbart för att som en Vuxen På Stan linka fram och tillbaka genom korridorerna – allas vår solstråle Anna Maria Corazza Bildts uteblivna plats i EU-parlamentet?
Vem vet.
Dagens ETC är dock lite annorlunda. Efter några månader på tidningen har jag börjat misstänka att en majoritet av mina kollegor umgås med vänstersympatier. Det är svårt att säga hur jag landat i den här uppfattningen. Kanske för att det hela tiden bjuds på bryggkaffe och småkakor på redaktionen (it’s giving ABF) och för att det en vanlig dag allra minst går runt tre hundar lösa mellan arbetsytorna. På något sätt känns det marxistiskt.
När andra reser till Grekland för att andas in doften av skogsbränder, då håller jag och de mina de ekonomiska hjulen i rullning
Själv håller jag helst mina eventuella politiska åsikter för mig själv. Vill man vara generös skulle man kunna kalla det för en princip. Dessvärre prövas den principen om somrarna. Rättare sagt när semestertiden drar igång på allvar, alltså sådär i början av juli.
Såsom varande journalistvikarie tar jag inte semester. Min samhällsgrupp ägnar oss åt inte sådant. Vi knegar på när de arbetsovilliga vänder samhället ryggen. När andra reser till Grekland för att andas in doften av skogsbränder, då håller jag och de mina de ekonomiska hjulen i rullning. Vi tar ansvar. Vi är de vuxna i rummet. Det här gamla bondelandet hade varit fullständigt och oåterkalleligt förlorat om det inte vore för oss journalistvikarier.
När jag betraktar de lata jävlar som omger mig blir det kort sagt inte svårt att älska arbetslinjen.
Det är hög tid att någon säger det: Konceptet semester måste avskaffas. Arbetar jag, Marcus Bornlid Lesseur, då ska alla arbeta. Då få flitiga kan inte hålla de arbetsskygga flytande.
Att mina Dagens ETC-kollegor inte håller med mig, det är måhända beklagligt fast inte så oväntat. Men att vi i dag har en uttalat arbetslinjevänlig regering där statsråden går på betald ledighet (vem är det som betalar för den om jag får fråga?), det är upprörande.
Och visst har väl också medarbetarna på Timbro sommarledigt? Till och med chefsekonomen Fredrik Kopsch, när han kunnat cykla runt och leverera pad thai i Vasastan. Lever han i vanföreställningen att det är tillväxtbefrämjande att bada?
Semester är (om vi ska vara ärliga) i grund och botten bara ett tillfälle för singlar att ha ångest över att de inte har någon partner, och för personer i en relation att ha ångest över att de måste tillbringa tid med sin partner.
Mot bakgrund av detta bör man påminna sig Muf:s oändligt visa valkampanjlåt från 2010.
”Sverige jobbar när Sverige är som bäst.”
Detta – kära latmask som läser detta – är inte mindre sant bara för att solen skiner.
