Vad var det som hände? Vad har jag gjort? Vad har jag inte gjort? Hur kunde det bli så här? Vart tog människovärdigheten vägen? Frågorna är många och de stannar kvar hos mig hela tiden. Men svaren, då? Var är svaren? Varför är Sverige plötsligt så brunt? Jag hör mitt inre säga de förbjudna orden; Det var bättre förr. Jag öppnar den röda chokladasken, som vi som delar kontor och studio får varje år i julklapp av fastighetsägaren. Samma sak varje år. Och vi blir lika glada varje jul. På riktigt. I år var det jag som var först att dra av plasten, öppna asken och ta den första bruna biten. Påminner mig själv, innan jag öppnar, att den med tre nötter i är borttagen, så jag inte bryter ihop och blir besviken för det.
Det blev jag inte. Jag blev hänförd, av de nya formerna på de bruna små godingarna i asken, jag ropar in till en av oss i studion, att nu är den öppnad. Han kommer ut och vi mumsar lite försiktigt igenom första lagret. Vi småpratar och mumsar. Och vi snuddar vid ämnet vi helst vill slippa snudda vid, men som vi, och de flesta jag vet, ändå känner att vi måste snudda vid och prata om; Det bruna Sverige och hur vi har kunnat bli så dumma att vi röstat fram ett...
– Herregud, ser du vad jag ser, Åsa? Här står vi 75 år efter det att Förintelsen startade, pratar om det vi helst skulle vilja slippa prata om, nyfascismens brunhet och mumsar bruna godisar ur röd ask som i år firar just 75 år och som firar det med att bjuda på utvalda brunbitar genom åren och där det i locket står att läsa ”1939, samma år som Batman första gången gör entré i en serietidning, lanseras också ’Bla bla bla sorterad choklad’ i Sverige...”.
Vi stänger locket. Jag måste gå. Jag har annat att göra. Han med. Vi skiljs utanför porten och önskar varandra en god helg, på nåt sätt, och han säger att han kan prata hur länge som helst om nyfascismen. Jag håller med och vi säger att vi inte alltid orkar och att disken måste diskas och maten lagas och kärleken vårdas och barnen ledsagas och konsten skapas och musiken spelas.
Det är 2014 ett litet tag till. Min sista snarkande inandning det här året väcker mig, jag sätter mig upp i sängen och snart är den här dagen över och inatt är hela det här året över.
Så jag börjar den här dagen med att andas ut. Inte in. Ut. Andas ut. En blandning av utandning och suck. En lång en. Allt ska ut, om det så kommer ta hela dagen. Snart ska jag fylla mina tömda lungor med ny, fräsch, syrerik, innehållsrik luft. Men först ska hela 2014 ut i en enda lång utandning. Ut med den totalt meningslöst snölösa vintern, valvåren, värmeböljesommarn och blandad-känsla-av-lättnad-och-rädsla-valhösten, ut med det gamla – ge plats åt det nya och så ett rosslande på sluttampen med en astmatisk hostattackshosta, som för att hosta upp och ut det jag allra helst vill slippa snudda vid men som upptar mina tankar när jag diskar disk, lagar mat, vårdar kärlek, ledsagar barn, skapar konst, spelar musik, sover sömn och kallar saker vid dess rätta namn. Och oj, nu knäckte jag visst årets sista nöt och det visade sig vara en trillingnöt (!) så då får jag för mig att jag kan önska mig vad jag vill. Så jag tar i och önskar mig att 2015 års första inandning ska innehålla: empati, mod, kärlek och …. ja empati.
Då tittar anden Aladdin upp ur flaskan och påpekar att det är jubileumsår i år och att jag får önska en sak till eller ringa en gammal vän, tjoho. Jag väljer det senare och ringer min gamla pappa och frågar hur jag ska tänka nu, när den andre vise talmannen uttalar sig så som han gör?
– För det första så stavas inte vice med s och för det andra så ska du tänka att vi är världsmedborgare, inte svenskar. Det är mycket större. Gott nytt år förresten!
Och här, här andas jag in.
Åsa Gustafsson är skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.
