Det drar ihop sig för årets upplaga av Rally Sweden här i Umeå. Tiotusentals besökare, och miljontals TV-tittare, väntas följa tävlingarna och för en kommun som Umeå är det här förstås manna från himlen. Tillväxt, turism, cash from snow! Men en mörk skugga svävar alltjämt över rallyts framtid: renar. Arrangörerna hade nämligen missat att de fanns, och nu har allt blivit jätterörigt. Och i vanlig ordning är det renskötarna som får stå i skottlinjen.
Rally Sweden startade 1966 och kördes under flera decennier nere i Värmland. Men som en konsekvens av de allt snöfattigare vintrarna flyttades tävlingarna för några år sedan längre norrut, och numera är det alltså mot Umeå och Västerbotten som motorvärldens blickar riktas i februari varje år. Men i Västerbotten gäller renbeteslagen, som ger samerna rätt att bedriva renskötsel i skogarna, och det hade arrangörerna uppenbarligen missat. Resultatet blev en akut intressekonflikt mellan renskötare och arrangörer lagom till premiärloppet, och numera är det samma visa varje år. Svarta rubriker och näthat i läsarkommentarerna. ”Samebyarna stoppar rallyt!”
Men samebyarna är luttrade vid det här laget. Tonläget mot renskötande samer har varit ovanligt uppskruvat de senaste åren, både i Sápmi och söderut. Allt oftare talas det om renskötare som en ”samisk adel” eller en ”privilegierad elit” och det är lätt att få uppfattningen att deras huvudsakliga syssla är att sätta käppar i hjulen för allt ifrån grön omställning till turism. Ett annat sätt att se på det är förstås att de försvarar sin existens. För är det några som vet hur fort urgamla rättigheter kan tas ifrån en, så är det samerna. Hundratals år av påtvingade kompromisser har lett dem hit.
Alla samer sysslar inte med renskötsel, men renskötseln är intimt sammankopplad med den samiska kulturen. Och den är på många sätt också de sista resterna av ett Sápmi innan några bofasta. En renskötare är därför också, vare sig hen vill eller inte, förvaltare av det samiska kulturlandskapet och det samiska kulturarvet. Av det kollektiva minnet. Det är en tung börda på redan trötta axlar och jag har träffat renskötare i tjugoårsåldern som verkat vara närmare graven än vaggan, märkbart påverkade av generationers stress och en omvärld som i allt högre grad tränger sig på. Jag avundas dem inte.
På en karta från 1600-talet heter området i närheten av mitt lilla radhus ”Lappkläppen”. Idag är namnet borta, men renarna söker sig fortfarande dit. Ända in på 1900-talet drev samiska familjer sina renhjordar rakt genom Umeås centrum och så sent som på 1950-talet betade renar på det område som idag är Umeå universitet. Det borde vara allmän kunskap att samerna har varit verksamma i Sápmi sedan urminnes tider. Och att de har rätt att vara det också i framtiden. Men om inte ens Umeåborna kan begripa det antar jag att det är långt kvar tills budskapet når kansliet på Rally Sweden. Eller regeringskansliet i Stockholm.
Den 6 februari var det samefolkets dag, och gratulationerna haglar från politiker och myndigheter. Men jag undrar hur många som egentligen menar det.
För övrigt… sträcktittade jag på ”American Primeval” häromveckan. En fantastisk serie. Så länge man inte är mormon, förstås.
