”Den materiella verkligheten av att vara född till kvinna kan innebära våldtäkt eller barnafödande, men vi söker fortfarande frihet från könsroller. I vissa transideologier får vi dock veta motsatsen: genus (socialt kön) är materiellt och kan därför tas i anspråk av vem som helst genom hävd och det är biologiskt kön som är en social konstruktion. På så sätt kan könsbaserade, lagskyddade rättigheter avskaffas”, argumenterade Moore.

Hon var också kritisk till att Oxfordprofessorn Selina Todd hade avbokats från Oxford International Women’s Festival, efter att en grupp aktivister pekat ut henne som transfob. Selina Todd hade haft samröre med Women’s place UK, vilka startades 2017 för att vara en motkraft till den ”nya synen på kön”.

Ironiskt nog drabbades Suzanne Moore av samma behandling som Todd, efter att hennes text publicerats. Skillnaden var bara att det inte var aktivister som krävde anpassning eller censur av obekväma åsikter den här gången, utan journalister. 338 av Moores kollegor på The Guardian skrev ett gemensamt brev till ­redaktören där de uttryckte sin oro för det Moore tilläts skriva. Hon sa upp sig från tidningen inte långt därefter.

I en artikel som publicerades i The Daily Mail (25/11) berättar hon hur redaktörerna länge försökt få henne att skriva om annat än politik:

”Redaktörer försöker konstant styra mig mot ´livsstil´ som ämne för min kolumn. En sa till och med att jag inte borde beröra det politiska. Och ändå hade jag vunnit Orwellpriset för politisk journalistik året innan.”

Det intressanta (och ärligt talat lite ­skrämmande) i den här berättelsen är inte att an­ställda på The Guardian har olika åsikter i frågan om kön och nya könstillhörighetslagar, utan att en hel personalstyrka – vars uppdrag är att ge fler perspektiv, sprida kunskap och fakta samt gräva fram nya sanningar – så lättvindigt vänder ryggen åt en kollega som ägnar sig åt just detta.

Liknande tendenser går att skönja på flera håll. Efter att JK Rowling på Twitter lite raljant uppmärksammat att en nyhetsartikel aktivt undvek att kalla ”människor som menstruerar” för kvinnor, var det flera anställda på författarens förlag Hachette som vägrade arbeta vidare med hennes då kommande barnbok ”The Ickabog”.

Enligt Daily Mail höll dessa förlagsanställda inte med om Rowlings åsikter och ”ville stötta transpersoner”. Som tur är tog förlaget tydlig ställning för sin författare och meddelade ”att de är stolta över att ge ut boken och att yttrandefrihet är en publicistisk grundpelare”. Det märkliga är bara att samma inställning inte sitter i ryggmärgen på flera av de anställda.

I Sverige publicerades i oktober en kort text i DN undertecknad 300 kända och okända aktivister, journalister, redaktörer och författare. Poängen var, även här, att stå upp för transpersoner som ”just nu hotas, förlöjligas och ifrågasätts”.

Artikeln var en tydlig (om än outtalad) markering mot Rowling och hennes likar, som undertecknarna verkar tycka använder ”ordets makt” för att disrespektera transpersoners rättigheter. Deras budskap var, förutom att vi för­tjänar respekt och lika rättigheter, att alla transpersoner ska ha rätt till vård utifrån behov.

Det är en på många sätt behjärtansvärd markering. Tyvärr är dock inte frågan om vård så enkel. Det är inte heller helt oproblematiskt att journalister, redaktörer och författare, vilka alla kan göra sina värv tack vare yttrandefriheten, så lättvindigt skriver under upprop arrangerade av aktivister, vars fasta övertygelse är att någon annans uppfattning om kön utgör en reell fara för dem.

Det har ingen betydelse om jag håller med Suzanne Moore, ­Selina Tood eller JK Rowling i allt de tycker, skriver eller säger. Jag står till hundra procent bakom deras rätt till det fria ordet och till den fria åsiktsbildningen.