Tänk dig att du slår på tv:n en vanlig vardagskväll i maj. Det seriösa samhällsmagasinet Dokument Inifrån sänder ett program som heter Könskriget. Titeln signalerar att det pågår ett krig mellan könen och nyfiken fortsätter du titta för att få reda på vad det handlar om.

Den första bilden som visas är ett brinnande pentagram, det vill säga en femkantad stjärna som är en satanistsymbol. I bakgrunden ligger en hotfull, dramatisk musik och plötsligt klipps en blond kvinna in som pratar om rituella övergrepp på små barn. Nästa bild är en teckning av vad som ser ut som en satanistisk ritual där människor i kåpor håller upp ett blodigt spädbarn. En bild som ska illustrera det som den blonda kvinnan nyss pratade om.

Tre gånger korsklipps det brinnande pentagrammet med den blonda kvinnan som beskriver rituella övergrepp innan en pålagd röst berättar om ett fall i Södertälje där en flicka berättat om ritualmord på små barn. Ett fall som blev mycket uppmärksammat i medierna men som sedan lades ned då polisen inte hittade några barnlik. Efter detta förklarar samma röst som tidigare att ”det finns en rörelse där övertygelsen om mäktiga satanistnätverk fortfarande lever”.

Nu klipps en ny kvinna in, som heter Ireen von Wachenfeldt och är ordförande för Roks. Utan att tittarna vet vilken fråga hon besvarar eller ur vilket sammanhang hennes resonemang är taget hör vi henne säga:

”Det kan ju vara vissa ritualer som män kan ha och i de här ritualerna så ska de kanske ha ett barn att förgripa sig på.”

Vid det här laget vore det inte konstigt om de flesta i tv-sofforna runt om i Sverige fått en bild av att de båda kvinnorna vi just fått se verkade inbilla sig att det fanns satanistiska pedofilnätverk lite här och där. Ett intryck som förstärktes när programmakaren Evin Rubar återigen i en voiceover påstod:

”I Sveriges mest inflytelserika feministorganisation tror man på satanistiska pedofilnätverk som en utbredd företeelse i det svenska samhället. Bilden av satanistiska sexualövergrepp sprids inom rörelsen i början av nittiotalet, inte minst när den kontroversiella forskaren Eva Lundgren började hävda att detta var ett utbrett fenomen.”

Allt som Eva Lundgren och Ireen von Wachenfeldt sedan sa i programmet skedde i belysning av denna introduktion. Att klippet där Eva Lundgren pratade om rituella övergrepp var hämtat från ett tolv år gammalt tv-program där hon berättade om sin avhandling eller att Ireen von Wachenfeldt (liksom övriga medverkande) sagt ja till intervjun i tron att hon medverkade i en dokumentär som ville uppmärksamma Roks kommande 20-årsjubileum, fick tittarna aldrig veta.

När Roks-ordföranden Ireen von Wachenfeldt senare i programmet sa att ”män är djur” visste upprördheten inte några gränser. Det spelade ingen roll att intervjun handlat om en två år gammal recension av Valerie Solanas Scum-manifest i Roks egen medlemstidning och att reportern Evin Rubar pressat henne att ta ställning för författaren Solanas ord om att män är djur. I programmet och i den efterföljande debatten framställdes dessa ord som Roks allmänna inställning till män och därmed bekräftades såväl manshatet som rörelsens galenskap.

Ett annat exempel var en sekvens där Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt syntes hålla ett tal i kvällsmörkret omringad av människor som bar facklor. Med tanke på de tidigare hopklippta bilderna av eldar, biblar och djävlar framstod detta i en helt annan dager än vad som var verkligheten. I själva verket stod Amnesty International som arrangör för denna sammankomst där även justitieministern och Stockholms dåvarande landshövding höll tal. Men den upprepade sammankopplingen mellan ”extremteorier” och kvinnosymboler framställde feminister som extremister och demoniserade och förlöjligade de intervjuade.

Den systematiska hopblandningen av äpplen och päron samt en lätt (och på vissa ställen grov) förvanskning av fakta blev till en helhet där det var ytterst svårt för den som inte var insatt att skilja på vad som var programmakarnas illvilliga tolkningar och vad som var sant.

I efterhand är det svårt att förstå hur ett tv-program kunde få så stora och allvarliga följder. Att ett tv-program skulle förändra hela attityden kring feminism och feminister inom loppet av en vecka. Ändå var det vad som hände.

För att förstå varför behöver vi gå tillbaka till 90-talet, ett decennium som på många sätt kan beskrivas som en feministisk glansperiod. Ett årtionde som inleddes med Stödstrumpornas krav på ”halva makten, hela lönen” och som sedan följdes av en rad politiska, radikala beslut.

Det var under de här åren som Sverige fick en sexköpslag och en kvinnofridslagstiftning. Det var under de här åren som en andra pappamånad infördes i föräldraförsäkringen. Roks, Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer och tjejjourer, var en av de största och mest inflytelserika feministiska rörelserna och det var också under den här perioden som Vänsterpartiet gjorde ett historiskt val (1998) och fick 12 procent – mycket tack vare partiledaren Gudrun Schyman och hennes envetna kamp att lyfta feministiska frågor. Ett val som gjorde att de andra partierna insåg att feminism var något man kunde vinna väljare på och därför snabbt skrev in olika versioner av feminism i sina partiprogram. Till och med KD sade sig företräda en ”etisk feminism”.

Det var ett decennium då feminism för första gången i världshistorien var något populärt och folkligt, något som de flesta skrev under på och tyckte var bra.

Mot bakgrund av det var det kanske inte så konstigt att bakslaget, när det väl kom, var starkt och aggressivt. Det hade helt enkelt gått lite för bra för feminismen och nu var det dags att sätta stopp.

Könskriget kom att fungera som en dörröppnare för den enögda, upphetsade journalistkår som villigt hoppade på drevet. Ett drev som kom att pågå i flera månader, där lögnerna och de påstådda åsikterna upprepades så flitigt att det till slut kom att bli en medial sanning.

Desto mindre uppmärksamhet fick det faktum att Könskriget faktiskt fälldes ett år senare i Granskningsnämnden för opartiskhet. I deras beslut (22 mars 2006) kan man läsa följande:

”Sammanfattningsvis kan nämnden inte finna annat än att SVT gett bristfälligt utrymme för anmälarnas version av händelseförloppet. Vid en samlad bedömning anser nämnden därför att programmet strider mot kravet på opartiskhet.”

Men då var det för sent. Den vinklade, falska bild av Roks och feminister hade upprepats så flitigt av så många att den stannade kvar i medvetandet hos en stor del av befolkningen.

Konsekvenserna efter Könskriget blev stora. Inte bara för de inblandade och direkt utsatta, utan även för hela den feministiska rörelsen i Sverige. Hela samtalet kring feminism förändrades inom loppet av en vecka och kom att spilla över på de politiska ambitioner som samtidigt startat i och med Feministiskt initiativ.

I dagarna är det tio år sedan programmet sändes och tack och lov har vi återhämtat oss. Idag är Feministiskt initiativ större än någonsin, vi har världens första uttalat feministiska regering och den feministiska rörelsen är starkare och mer aktiv än på länge. Njut så länge det varar, för om det är något vi kan vara säkra på är det att nya bakslag kommer. Som alltid gäller då att envist göra motstånd mot lögnerna och attackerna.