Jag fick punktering på cykeln och eftersom tiden alltid är knapp så fick den stå olagad där hemma under flera veckor. I stället gick jag till jobbet. Och när man går hinner man se och tänka mycket mer. Se, tänka och bli förbannad. För det jag såg var det massiva gubberiet. Gubbar, gubbar, gubbar huggna i sten som vakar över oss från sina piedestaler.
Det är ingen nyhet precis, många av dem har ju stått där i hundra år, men när jag gick där i sommarvärmen kände jag att nu är det faktiskt dags att skriva om historien. Antingen så river vi helt enkelt ner dem eller så bestämmer vi att för varje man som står där och bröstar upp sig så ska vi ha en kvinna. Och då menar jag inte en naken kvinna utan namn eller en kvinna som står och blickar ut över havet och inte symboliserar så mycket annat än sin kvinnlighet. Nej, jag menar en riktig kvinna, som har gjort något på riktigt. Hur svårt kan det vara?
Så vilka gubbar är det jag möter på vägen till jobbet? Ja, bland annat Engelbrekt. En överklassgubbe från 1400-talet som var bra på att kriga. Och sen Karl XIV Johan, en fransk fältherre som adeln ville ha som kung eftersom han också ansågs vara bra på att kriga. Skulle världen må jättedåligt av att vi stoppar undan dem ett tag? För att lyfta fram ett annat ideal? Vi behöver ju inte förstöra dem. Bara plocka ner dem från sina framlyfta positioner och ställa in dem på ett museum där de kan få spela den roll de förtjänar, som symboler för en svunnen tid.
Så att vi i stället kan plocka fram de andra. Listan är lång. Bara i min stad finns till exempel Hanna Lindberg som var aktiv i den kvinnliga rösträttsrörelsen och som blev första kvinna i Örebro stadsfullmäktige 1910. Eller Ellen Landmark. Skoarbeterska som var aktiv i facket och som satt i den statliga Kvinnoarbetskommittén som skulle utreda gifta kvinnors arbete på 1930-talet. Hon skulle också ha ingått i den stora gymnastiktrupp som åkte till OS i Berlin 1936, men hon var en av de få som valde att bojkotta evenemanget. Och så har vi Margit Palmaer. Författare som uppmärksammade den moderna kvinnans situation. Hon skrev inte bara, hon grundade också Örebros första daghem, skapade en bytescentral för barnkläder och startade Yrkeskvinnors klubb i Örebro.
Spelar det någon roll då om vi har mossiga gubbar eller mossiga damer på våra gator och torg? Ja, det gör det. Det visar vilken historia vi tycker är värd att berätta. En undersökning som tidningen Amelia gjorde för några år sedan visade att bara en av tio statyer avbildade en kvinna. Och när DN granskade de vanligaste läroböckerna i historia i början av året visade det sig att det fanns fler namngivna nazister än kvinnor. Ärligt talat, vi pratar faktiskt om den grupp här som utgör hälften av jordens befolkning. Det är dags att vi får börja synas. Vår historia ska berättas. Inför varannan damernas även på gatorna och torgen. Eller förresten, det räcker inte. Efter århundranden av gubbar skulle det inte vara mer än rätt att några årtionden veks åt att hugga kvinnornas historia i sten.