För den fräsande mitten-höger-kören, som har upphöjt idén att våra politiska diskussioner drunknar i censur – från vänstern, från aktivister och speciellt från studenter – till doktrin, är det däremot en nyhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ministern för högre utbildning, Jo ”bror till den mer kända” Johnson, vill, i brist på verklig politik, förbjuda ”trygga rum” och ingen plattform-strategier från brittiska lärosäten.
Den menlösa konsensus som råder inom högermitten, att dagens studenter är ett gäng censurivrande gnällspikar rimmar väl med väljarbasen, så lill-Johnson hoppade snabbt på det skraltiga tåget som rusar vägen fram mot bekväma fantasier, där smörgåsbordet av vanföreställningar låter sig väl smaka bland de som har pengar och status nog att skydda sig från att någonsin höra sina åsikter ifrågasatta av ett gäng högljudda ungar.
Det här är en icke-diskussion, och det är helt otroligt att i övrigt intelligenta kommentatorer tar den på allvar. Ingen-plattform-strategin är bara ett annat ord för studentprotester – den sedan länge använda praktik av att opponera sig mot inbjudna talare som har bigotta åsikter.
Den uppblåsta debatten om studentcensur leds av handelsresande i upprördhet, för vilka ”censur” betyder ”att någon får mig att känna mig dålig för att jag har vissa åsikter.”
Om någon är överkänslig så är det de äldre, inte studenterna. Varje sammanhang har rätt att bestämma vilket språk som kommer att tolereras eller inte tolereras.
Vad som händer är att vissa idéer tillhörande den liberala ortodoxin börjar bli mindre socialt accepterade, och det får människor att känna sig dåliga. Därav de harhjärtade utdragna diskussionerna om vad offentliga intellektuella får och inte får säga, trots att ingen i verkligheten alls blir censurerad – de blir bara motsagda.
Det viktigaste att komma ihåg kring den här virala epidemin av studenter och radikaler som utövar censur, är att den inte existerar. Den är påhittad. De senaste årens mångordiga artiklar och böcker som gnäller om ”triggervarningar” och ”trygga rum” har på lång, lång väg överträffat i antal, det faktiska användandet av dessa rätt så milda taktiker på universiteten. Det är en högerfantasi.
Människor vill desperat att det ska vara sant att dagens unga inte klarar av nya idéer, för annars måste de faktiskt ta de tramsiga ungdomarnas nya idéer om social rättvisa på allvar.
Men det är inte sant, och det har aldrig varit sant. Yttrandefrihetsdebatten är en icke-debatt, en diskursiv finne som bara inte vill bli klämd. Och nu har staten blandat sig i.
I Johnsons polerade uttalande i media, ekade den tjurskalliga hypotesen att dagens unga helt enkelt inte är öppna för nya idéer, trots det faktum att det här handlar om idéer som inte alls är nya.
Det är den äldre generationen som är så obekväma med de nya idéerna om antirasism och kvinnors frigörelse att de vill stänga ner hela grejen med några bortviftande ursäkter om att ”uppmuntra oliktänkande”.
De vill inte uppmuntra oliktänkande. De vill försäkra sig om att de rasistiska och sexistiska idéer de växte upp med förblir en del av det offentliga samtalet. De har en bild av sig själva som modiga yttrandefrihetskämpar, men de är de första att kräva av staten att kliva in när de unga blir lite för progressiva.
”De unga hatar yttrandefrihet” är den moderna offentlighetens version av ”sluta slå på dig själv”. Det är en falsk och medvetet ignorant taktik för att människor vars pseudoradikalism började krackelera 1982 ska kunna fortsätta känna sig relevanta med sina tråkiga överflödiga åsikter.
Det är en reträtt för ryggradslösa som oroar sig för att världen går vidare utan dem, som vill känna sig framåtskridande utan att faktiskt, du vet, gå framåt.
Det här är vad författaren Marlon James kallar ”den liberala gränsen” för det offentliga samtalet. Allt unga progressiva människor säger som utmanar mina fördomar och får mig att känna mig obekväm måste vara censur, snarare än själva definitionen av den yttrandefrihet som Johnson säger sig vilja skydda.
Men jag måste säga att det finns en retorisk skillnad här som skapar förvirring. Dagens studenter använder oftare ett empatiskt språk inkännande för trauma i sin politik.
De är mer benägna att säga ”den här boken om att kvinnor inte är riktiga människor, kan få några av oss att känna oss otrygga” snarare än att säga ”den här boken är skitsnack”. De är mer benägna att säga ”du orsakar skada” än att säga ”fuck you”.
Det är delvis för att dagens unga radikaler kommer ur delar av befolkningen för vilka det är farligare att säga ”fuck you”. De är unga kvinnor, unga queera personer och unga icke-vita personer.
Deras sätt att ifrågasätta makt är helt enkelt mindre aktivt aggressivt. Dagens unga arga människor är mer benägna att visa dig sina ärr, än sina knogar. Det må vara passivt-aggressivt, men det är inte politiskt osunt.
Ja, ibland drivs det en smula för långt. Men att vara försiktig är inte samma sak som att vara svag och kritik är inte samma sak som censur.
Om det finns ett problem med ingen-plattform-taktiken är att den är ideologiskt korrekt men taktiskt fånig i det att den bara ger de människor vars plattform ifrågasätts det varje irrelevant skrytmåns desperat vill ha – en chans att känna sig vass, martyrisk och radikal igen.
Dessa människor vill desperat bli censurerade. De drömmer om att säga något så chockerande att de en dag hamnar på en ”förbjudna böcker”-lista.
Hela kontroversen är hopdiktad. De flesta protester mot att någon ges en plattform är i själva verket helt vanliga protester, som blir för stora för att ett hönsigt lärosätes säkerhetsteam att hantera.
Och nästan varje karmstolsauktoritär som blivit utsatta för ingen-plattform-taktiken, får i slutändan mer uppmärksamhet utav det – vilket gör att antal debattörer även hävdar att de blivit drabbade, när de i själva verket inte har blivit det och det är också anledningen till att taktiken slår fel.
Men det är bara min åsikt. Det är inte min uppgift att tala om för någon hur de ska bedriva sin aktivism och jag kommer knappast kräva en ingen-plattform-strategi mot ingen-plattform-strategier. Jag tuggar hellre på kartong än lägger en sekund till på en obegriplig icke-debatt.
Människor som är för fega för att ta till sig nya idéer är inte studenter och unga radikaler. Det är Johnson och hans gelikar som är så rädda att få sina fördomar ifrågasatta att de slår ner på yttrandefriheten i dess eget namn.
Texten är tidigare publicerad av The New Statesman.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.