Jag kan vara oresonlig ibland. Som till exempel när jag hävdar att folk som håller på och surplar och blaskar med vin primärt är ute efter att bli yra i knoppen och befria den instängda anden. Och bara i andra hand uppskattar den långsamma eftersmaken av svettig häst. Tyvärr kan sådana fritagningsförsök sluta i rätt mörka hörn av tillvaron. Man kan bli precis lika sjuk av årgångsviner som av alsolsprit.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu i november är det 20 år sedan jag fick hjälp att utbilda mig till väktare över ett löfte. Jag lovade mig själv att inte dricka alkohol. Jag lovade att aldrig köpslå med mig själv. Nolltolerans gällde och gäller. För säkerhets skull rekryterade jag även min omgivning till skaran av väktare. Min tes var att om jag gick ut brett med detta så blev även omgivningen vaksam, vilket skulle göra det svårare för mig att falla tillbaka i gamla gängor.
Jag fick lära mig att vara uppmärksam på signalerna, de små förskjutningarna där löftet gled på hala ytor, som till exempel när fredagsstämningen skulle etableras i TV4:as morgonprogram. Helgens festliga ädling skulle kliva ur tråkmånsen med de rekommenderade flaskorna klirrande som ljuv musik när påsen slog mot benen på vägen hem från Bolaget.
Man drack för att det var gott och trevligt. Man byggde för helgen. Det vita med en lätt sötma till fredagsfisken och det röda, muskulösa till den närproducerade oxfilén. Men vad skulle man ta till sjövild ångest och galopperande hjärtrytm. Då passade nog industrisprit bättre, gärna i kombination med något benzopreparat. Huvudsaken var att man hade trevligt.
Jag är verkligen inte ute efter att missunna någon ett nöje. Och jag är inte Jesus, bara en helt vanlig kille som hade turen att fatta något väldigt enkelt. Min poäng är att man faktiskt inte vet när den kontrollerade konsumtionen övergår i något annat. När en livskris infinner sig och fredagsvinet funkar alla dagar i veckan. Och det kanske inte är just morgontv:s uppgift att skrämma skiten ur oss med alkoholens motbilder. Men överallt där alkohol finns ser jag en annan kontext än den glättiga myspysgemenskapen. Sådan har jag blivit sedan jag lärt känna många missbrukare och lyssnat till deras berättelser om kampen mot beroendet. En del av dem gick under och finns inte längre bland oss. Andra klarade sig fint och lever goda liv visa av erfarenheten. Så samtidigt som bildproducenten låter bubblorna från en prisvärd mousserande nyhet stiga mot ytan i motljus, ser jag bilden av någon som silar rakvatten genom en strumpa för att få ihop till morgonsupen.
I början av min nykterhet blev jag behandlad med misstro. Vissa tog avstånd från mig. Det gjorde mig ledsen tills jag insåg att jag inte behövde dem. Jag insåg också att jag helt plötsligt var ett hot mot den kemiska gemenskapen i en varm fredagsfylla. För när man tar steget från dryckesbroder till opåverkad observatör faller en samhörighet ihop. Och det är helt okej för det är precis vad det handlar om. Att ett ställningstagande får konsekvenser. Att väga frågan med noggrannhet och finna att det ena argumentet är tyngre än det andra och därefter ta skeden i den vackraste handen.
