Jag har en metod som skulle kunna heta ”jag ser inget, alltså vet jag inte att det hänt – än”. Bäst funkar den när jag vet att det hänt något som innebär en ansträngning och ett ställningstagande från min sida. Det kan vara att jag hör att det händer något i det andra rummet; en tuschpenna mot en vägg, en sax som klipper i något mjukt eller till och med något som kan låta som hår. Det är då jag kopplar på ”jag ser inget, alltså vet jag inte att det hänt – än”. Även fast jag hört vad som förmodligen har hänt. Jag vill just nu bara inte veta vad sanningen har att erbjuda. Jag spar det till jag ser det och överraskas då, om än något förberedd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Som ni förstår har jag medvetet utvecklat metoden sedan jag fick mina barn, men omedvetet använt mig av den hela mitt liv. Fast på annat sätt, då jag till exempel aldrig oroat mig över vad som sägs om mig när jag inte är med. Det här har ju gjort att svartsjuka inte liksom är min grej, den bor inte hos mig, den får inte fäste (även om avundsjukan kan fastna i mig som en geting i honung). Och det här gör att det frigörs energi till andra saker. Som att tjuvlyssna på ett avancerat sätt, på grund av ett närmast sjukligt intresse för att försöka förstå alla människotyper. Alla! Det är ett heltidsjobb, bara det. Dessutom ska jag hålla på och jobba och hålla på att hålla reda på några andra diagnoser jag har och så där håller jag på. Så jag tror att min metod är avgörande för min överlevnad. För att jag ska kunna och orka tjuvlyssna, tänka och placera tankar på rätt ställe i hjärnan, eller helt enkelt bara lyssna klart på Radiopsykologen eller Ring P1 eller något annat lysande public service-program, så skjuter jag upptäckten av något krävande framför mig.
Men inte förra veckan. Radion stod på och nyheterna lästes upp och jag var ensam hemma. Inget, som kunde stjäla min uppmärksamhet i annat rum, hände. Sifos väljarbarometer presenterades och jag kände för första gången att det här vill jag inte höra. Lika lite som jag ville höra mina grannars spekulationer om vem som kan ha snott barnens dockskåp som stod i trappuppgången ett halvt dygn (jag vågade inte ens sätta upp lapp eller skriva ett ”alla-mejl” om det). Plötsligt vågade jag inte höra Sifos siffror om SD! Jag stängde av hörseln. Slog dövörat till. Var nu det sitter?
Jag vågar inte veta vilka som misstror eller hur många som hejar på SD. Plötsligt vågar jag inte veta det. Jag orkar inte höra svaret. Vad ska jag med det till? Jag orkar däremot höra svaret på hur många som fortfarande tycker att samhället består av medmänniskor och medborgare och inte motborgare och motmänniskor som tycker en ska göra rätt för sig. Vadå göra rätt för sig?
Att göra rätt för sig för mig är inte att jobba och betala skatt och uppföra sig. Att göra rätt för sig, för mig, är kanske inte heller, att ropa högt över det öppna bankkontorslandskapet, att jag är ANTIKAPITALIST, jag vill inte spara, placera och investera i FRAMTIDEN med pengar jag inte har! Jag vill investera i NUTIDEN! Och sedan avsluta med HEJ DÅ DÅTID! Men kanske något i den stilen.
Och då är det väldigt skönt att inte oroa sig för vad de på bankkontoret säger om en när en inte är där. Det jag inte hör – det finns inte. Eller?
