Ett skepp kommer lastat med solidaritet och solcellspaneler. Söndagen den tionde maj lämnade ett fartyg Göteborg och påbörjade sin långa resa mot Gaza för att tillsammans med andra båtar stoppa den inhumana blockaden av Gazaremsan. Om solidaritetsaktionen lyckas kan de magiska solstrålarna med hjälp av solcellspanelerna återskapa lite av Gazaremsans sönderslagna infrastruktur.
För några veckor sedan dog den älskade författaren Eduardo Galeano. Jag minns hur jag satt ihopkrupen som barn och läste La canción de nosotros (Sången vi sjunger), och hur jag genom den fick ord på den våldsamma tystnad som skymde exilen och Latinamerikas militärdiktaturer. Med hans poetiska berättelser om militärerna och motståndet kunde jag och många andra äntligen förstå de familjeberättelser som man då fortfarande inte vågade prata högt om. Galeano skrev i en tid när nyliberalismen i Latinamerika var lika självklar som luften vi andades, och motståndet var splittrat och svagt. Trots det hjälpte han oss att hålla drömmen om en annan värld levande. Att hålla vind i seglen. Och drömmen växte och fortsatte växa, i den tröstlösa vardagens kamp, som drömmar alltid gör, eller med Galeanos ord: ”Utopin är som horisonten; jag tar två steg framåt, den flyttar sig två steg bort … så vad är den bra för? För att få oss att gå.”
Ship to Gaza seglar igen. Ockupationen av Palestina är ett vardagligt våld, där människor varje dag hindras från sina bostäder, skolor och arbeten. Det är ett systematiskt våld, där de överfulla fängelserna, den Israeliska militärens resurser och den vardagliga rasismen samspelar för att göra det (nästan) omöjligt att leva som palestinier, inte minst i Gaza. Kriget mot Gaza förra sommaren var en explosion av omänsklighet, med över 2 000 mördade palestinier på en månad. Det var nu länge sen Nizar Qabbani skrev dikten Kommandosoldaternas graffitti på Israels murar men tyvärr är den fortfarande lika aktuell. ”Ni får aldrig vara ifred för oss. Var och en av oss som dödas, dör tusentals gånger ... Vänta oss ständigt, i allt oväntat, vi finns på alla flygplatser, på alla biljetter, vi dyker upp i Rom ... i Zurich, ur gatstenarna, bakom statyerna, ur blomrabatterna.” De mördade palestinierna återuppstår i kampen och solidariteten, Ship to Gaza seglar igen.
I ett rasistiskt samhälle som struktureras av våld kan det vara svårt att hålla kurs. Ibland kan språket vi använder verka långt från vardagen som består av söndriga kopiatorer, insamlingar och Facebookevent. Ibland är språket förljuget, eftersom det inte finns ord för att synliggöra det våld som systemet ÄR. Ship to Gaza seglar igen och jag läser Johannes Anyuru En civilisation utan båtar, skriven medan han medverkade i en av de tidigare aktionerna. ”Ord, är det något ändå? Något litet? Betyder det något? Jag vill leva i en värld där människor finns, och människor är namnet på varelser som talar och vandrar ut i mörkret för att tända eldar och sjunga och som äter med sina munnar och som älskar en enda eller många och tar hand om varandra ibland, så att döden inte alltid segrar ... Hur ska jag förlika ordet människa med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på?”
Utan handling är språket förljuget, det är i solidariteten som ordet människa blir till. Men orden och drömmarna då? Behöver vi dom?
Vi är stressade och överarbetade. Drömmar kan verka lyxigt när vi anordnar aktioner som protesterar mot vakters barnmisshandel, demonstrerar för saker vi trodde var självklart. Men drömmar är inte en lyx för aktivisterna, utan ett av våra starkaste vapen. Det pågår en aktiv kampanj från staten att demonisera den autonoma vänstern och i slutändan alla antifascister. Poliser kan utan att det får konsekvenser säga ”Rid ner de svartklädda” på gator i Malmö. Det är inte bara oss de är rädda för, utan också våra drömmar. I ett samhälle som säger sig vara det enda möjliga är vår fantasi, vår vetskap om att något annat måste vara möjligt än den här skiten, minst lika skrämmande som våra möten och aktioner. Våra drömmar kan de inte rida ner, solen finns kvar när röken har lagt sig, horisonten kan inte skjutas sönder.
Samtidigt i Latinamerika har kontinenten vänt sig emot imperialismen och börjat en process med att utmana ett system som dödar, som mördar. Den folkliga rörelsen i Venezuela har inspirerat människor i Argentina, Bolivia och Brasilien, och så fortsätter en krokig (och aldrig enkel) väg för att frigöra sig från USA, 44 år efter att Galeano skrev om USA-imperialismen i Latinamerikas öppna ådror. Utopin är horisonten, den är inte på något sätt här, men det är med den som riktning som människor organiserar sig, kämpar, demonstrerar och ockuperar.
Och trots att skeppen blivit stoppade med våld seglar Ship to Gaza igen. Från Göteborg, mot horisonten, guppar just nu ett solidaritetsfartyg fram.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
