Krönika: ”Hör opp, nu ska ni få höra!”

”När upptäckte du att du är lesbisk?”

En fråga som oftast är ställd i all välmening. Men utan analys. De kanske tänker att ”jag frågar för att jag är nyfiken på Matilda, för att jag vill lära känna henne”. Men vad de inte tänker på är att de ställer en fråga som både kan få tusen svar och inget alls. En fråga som indirekt alienerar mig. Det faktum att jag är en kvinna som blir attraherad av kvinnor sticker ut från normen, vilket tydligen gör mina sexuella preferenser till allmängods. 

Jag får frågan på arbetsplatser, i fikarum, på middagar, i intervjuer och på krogen. Och den ställs alltid med ett glatt tonläge, som om de förväntar sig att jag ska bli oerhört smickrad över detta exklusiva tillfälle att få berätta den rafflande historien om hur jag upptäckte min läggning, och gärna även om hur jag hanterade detta omstörtande faktum. Oh, låt mig klinga i glaset här, hör opp, nu ska ni få höra!

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Kanske fem år. Men det är ett av mina tidigaste barndomsminnen. Antagligen just för att de där första gångerna i livet då känslan av skam infinner sig inuti ens bröst, är otroligt starka upplevelser som aldrig riktigt rinner ur en. Jag blir passad av min farbrors fru, som står vid hallspegeln och målar sina läppar. Vinrött. Jag står bredvid. Tittar upp, på hennes spegelbild. Fascinerad. Drömsk. Jag är för liten för att förstå vad det är jag tänker, men i efterhand har jag förstått att det rörde sig om en sådan simpel sak som att jag tyckte att hon var vacker. 

Min trollbundna blick avbryts abrupt av att hon säger, antagligen för att hon har märkt att jag stirrar: 

”Oj, har jag läppstift på tänderna eller kommer det utanför? Haha!”

Jag rycker till, känner mig påkommen. Försöker förklara mig: 

”Nej! Nej jag... det blir jättefint.”

Var det då jag upptäckte det? Nej, det var det inte. Det var första gången jag tänkte att jag var äcklig. Konstig. Fel. Och förpassade mina känslor till någonstans dit jag aldrig skulle gå tillbaka. Jag var bara fem år men hade redan lärt mig att allt utom kille plus tjej var onormalt.

Men okej, det kanske var när jag kände den där oerhörda kärleken till min bästa vän på gymnasiet? Som jag aldrig riktigt hade känt inför någon annan vän. Nä, just det, inte då heller. För jag gjorde som jag alltid hade gjort, stoppade undan och slätade över. ”Vi är bara väldigt bra vänner. Jag gillar killar. Hon med.” Så gjorde jag, i flera år, tusentals gånger. Från hallspegeln till en vuxen kvinna som till slut vågade se sig själv i den och säga ”det är inte fel, det är helt rätt.”

Kanske känns det som en enkel fråga att ställa, men sorry, det finns inget enkelt svar. Det ni ber om är i grund och botten en enorm självrannsakan. En självrannsakan jag inte är färdig med på långa vägar.

Jag fick aldrig upptäcka det, jag fick förtränga det tills jag höll på att sprängas och var tvungen att skrika ut det. Jag är flata! 

När upptäckte du att du är straight? Nej, just det. Det gjorde du inte. Du kunde bara vara.