De var kollegor en gång i tiden, men den Madde hon kände finns inte kvar. Hon var bästa sorten. Snäll, varm och med ett högljutt gapskratt. Hon kunde ta alla på rätt sätt och svepte alltid in de nya tjejerna under sina vingar. Hon hade gjort sin beskärda del av ungdomligt oförstånd med några halvdana tatueringar, ett par gänganslutna ex och massor av fantastiska historier som minne. Madde slet, var kassaledare, hade radhus i en kranskommun och alltid en matlåda extra till den som glömt. Hur hon alltid hann göra sina naglar var ett mysterium.
Hon var 35-plus, drömde om barn och klockan tickade. Tusen rökpauser ägnades åt drömmen om små fötter tassandes i radhuset. När han kom var det inget att fundera på. De träffades på Tinder. Han var snygg, rätt rolig och hade framför allt inget emot att skaffa barn direkt. Hon fick sin lille pojk och blev förstås en mindre perfekt mamma än hon krävde av sig själv, men ändå en som älskade den lille till månen och tillbaka. Men Tinder-pappan slog henne. Han var en av alla de män som njuter av att äga, dominera och göra kvinnor illa. Hon höll ihop länge. Många saker hade inte dödat utan långsamt slitit Madde tidigare.
De separerade och blev ihop igen. Av och på. Hon förlät honom alltid och tappade både vänner och familj i processen. Ibland var han borta, men han lämnade dem aldrig ifred någon längre period. Efter ett par sjukhusvändor blev det svårt att sluta äta smärtstillande. Opioider. Små små kapslar som kan göra vilket liv som helst helt uthärdligt. För den som aldrig sett ett sådant beroende är det svårt att förstå vad det gör med en människa. Sedan gick det fort. Sjukskrivningar. Allt blev snurrigt, betalningarna gick inte ihop och radhuset fick säljas. Madde och sonen flyttade till en hyresrätt vid torget.
Så en ödesdiger dag snattade hon en energidryck, insvept i dimman är det oklart om det ens var meningen. Madde blev av med jobbet, brottet var begånget i en butik precis som den hon själv arbetade i. Arbetsgivaren som egentligen hade skyldighet att hjälpa gav kalla handen. Vem ödslar dyr behandling på en kassörska? Efteråt blev det svårt att få något nytt. Hon skämdes som en hund.
Så i julas brast den sista fördämningen. Sonens pappa hade nyss kommit in i värmen igen och de skulle bli en riktig familj. Så som hon alltid velat. Det hon alltid velat ge sitt barn. Hon behövde någon att luta sig på, orkade inte ensamheten, arbetslösheten. Men han slog henne. På julafton. Inför pojken. Det blev för mycket. Psykos. Madde försökte ta sitt liv. Den natten kördes pappa till häktet, mamma till psyk och pojken till familjehem.
Han lovade att ta hand om lägenheten efter att han släppts. Den som dömer henne för att hon trodde honom igen har en poäng men inget hjärta. När hon nu skrivits ut och de rensade lägenheten hade ingen varit där på månader. Räkningarna låg i drivor och hon var förstås vräkt. Madde litade på samhället, hon trodde verkligen att soc skulle hjälpa. Hon visste inte att mot fastighetsägarna har de ingenting. Där står hon nu. Bostadslös och barnlös. Nu måste hon orka medverka rättsprocessen igenom, enda chansen till pengar att komma på fötter med är skadestånd. Lång väntan, ifrågasättande och tvivel. Inte det bästa receptet för stabil drogfrihet.
För arbetarkvinnor kan det gå fort. Det behövs bara en oförstående chef och en våldsam man för att alltihop ska rasa. Några snedsteg, drivna av hjärtats längtan och allting går åt helvete. Det finns varken kneg eller bostad till den som en gång fallit. Nu säger samhället det som Tinder-pappan alltid sagt: Skyll dig själv, kvinna. Som om det inte var vad Madde alltid gjort.
När vännen avslutat sitt sommarprat sänker hon sin öl och tittar på mig:
”Det går så fort för allt att rasa, varför fattar ingen det?”
För honey, om man låter det gå in, blir man allt för rädd att leva.
