Rebecka Bohlin: Hon vill få surgubbarna med sig

Jag såg Maxida Märak framträda en gång, och det var många år sedan, men jag minns att jag blev fullständigt tagen! 
Hon sjöng tillsammans med sitt syskon Mimie (idag Timimie) på en antirasistisk festival på en gräsplätt utanför ett av de mindre festivaltälten. Två personer, som sken av syskonkärlek – och som framförde musik som bara gick rakt in i kroppen. De talade båda mellan låtarna; om syskonkärlek, samernas situation och om naturen. Kanske var detta långt innan Maxida Märak blev känd? Men det framstod där och då som ofattbart att inte framträdandet var huvudnumret på stora scenen, det var helt klart festivalens bästa gig!

I veckans tidning möter vi Maxida Märak. Hon berättar att musiken har fått ett råare sound. Livet har vänt. Och hon hävdar att den som blivit känd, på modernt språk ”en influencer”, har ett ansvar: Du kan inte vara tyst. Du måste ta ställning. Om du vill vara ”neutral” kan du lika gärna backa undan från rampljuset. 

Klimatkrisen flåsar henne i nacken och hon är aktivist i den åter uppblossade gruvstriden i Jokkmokk. 

Ofta framställs Maxida Märak som arg – men är det något som driver henne är det snarare hopp.

Till vår reporter säger hon: ”Jag är inte bitter, jag tror inte att loppet är kört. Jag vill inte heller kriga. Jag vill att de här gruvförespråkarna i Jokkmokk snart ska hålla mig om ryggen och att vi ska kunna ifrågasätta kommunen tillsammans, att de surgubbar som spyr galla över mig ska ändra sig, skämmas och vilja gå med mig. Och jag ska komma dit.”

Den tanken, att alla måste förstå att klimatkrisen är på allvar, att alla beslut måste fattas utifrån den insikten – och att de som vägrat lyssna plötsligt stannar upp och förändras – den tanken inspirerar. Att inte ge upp. Inte om någon. Och definitivt inte om vår framtid!

Veckans reportage krokar i den insikten. Vi besöker Örebro, där ett nyskapande projekt visar att el-gemenskap kan bli en viktig pusselbit i klimatomställningen.

Trevlig helg och trevlig läsning!