Ändå händer det här när hon försöker hitta en vettig man: Total jävla öken.
Ändå händer det här när hon vill hitta någon att bilda familj med: Åren bara går. Och hur många hon än dejtar (vissa veckor finns ett pressat schema) så blir det inget.
Inget som leder till det hon längtar efter allra mest: att hitta någon att vara med. Att få en egen familj. Hur är det möjligt?
Först är hon 35 år, då känns det ändå rätt lugnt.
Sen blir hon 36–37, inte heller så farligt.
Men när hon fyller 38, 39 och 40 börjar det bli bråttom.
Kommer hon ens kunna få barn även om hon hittar någon hon vill ha det med?
Hon ser kompisarna som har fått en eller två. Försöker glädjas å deras vägnar.
Hon är fantastisk. Försöker bli ännu bättre. Hon känner sig ledsen.
Och tyvärr känner jag alldeles för många av henne. Den barnlängtande fantastiska singelkvinnan som börjar närma sig 40.
Varför är det så förbannat svårt för dessa högutbildade heterosexuella kvinnor 35+ att hitta en partner att skaffa barn med? Liv Strömquists nya seriebok ”Den rödaste rosen slår ut” handlar en passage om just detta. Något förenklat går svaret att sammanfatta i två punkter.
Orsak 1: Allt som ska hinnas med innan en graviditet
Idag är förväntningarna på vad du ska göra innan du skaffar barn enorma. Förutom att utbilda dig ska du skaffa en bostad på en fuckad bostadsmarknad (lycka till!) och hinna etablera dig på en fuckad arbetsmarknad (lycka till igen!). Du ska också gärna hunnit ha ett gäng relationer eller sexuella äventyr. Efter det har du bara, säg 2–3 fjuttiga år på dig att hitta ”mannen i ditt liv” och försöka bli gravid. Pressen under de där kvarvarande åren blir enorm, sammanfattar Liv Strömquist med hjälp av sociologen Eva Illouz.
Orsak 2: Högstatusmännen kan välja och vraka
Högstatuskvinnor blir oftast ihop med lika gamla eller något äldre män med samma status som de själva eller högre. Men denna grupp högstatusmän vill inte bara bli ihop med 35-40-åriga barnlängtande kvinnor, utan kan också tänka sig att bli ihop med en 20-åring med mycket lägre utbildnings/status-nivå än han själv.
Ekvationen går inte ihop.
Den högutbildade kvinnan 35+ konkurrerar med 20-åriga tjejer om exakt samma grupp högstatusmän. En klick män som alltså har ett enormt utbud, och dessutom slipper den biologiska stressen.
”Hoho! Klassanalysen?” ropar någon. Denna högstatuskvinna borde sluta gnälla. Hon behöver inte jobba upphackade skift för att klara månadshyran, hon tvingas inte slita ut sin kropp i ett underbetalt yrke i tung arbetsmiljö. Jo, hon vet det också. Och hon är tacksam för allt det där.
Men den barnlängtande närmare 40-väninnan kan ändå inte släppa den strukturella orättvisan i att hon inte kunnat förvärva utbildning och kapital utan att samtidigt minska sina chanser på kärleksfronten.
Ju äldre och mer högutbildad hon blir, desto mindre attraktiv.
Detta samtidigt som hennes manliga motsvarighet bara blivit mer och mer åtrådd med statusen, kapitalet och åren.
Det är som om en osynlig makt ville straffa henne för att hon gjorde anspråk på det som tidigare varit männens domän (ja, könsmaktsordningen, jag tittar på dig).
Först är hon 35, då känns det ändå rätt lugnt.
Sen blir hon 36–37, inte heller så farligt.
Men när hon fyller 38, 39 och 40 börjar det bli bråttom.
Hon fryser ner sina ägg. Hon börjar dejta en yngre kille. Efter något år visar det sig att han inte vill ha barn. Än. Hon fortsätter att längta.
Hon ser runda gravidmagar gunga på stan, gummistövlar i storlek 21 sitta i sandig vagn, bebisar som sover med kinden tryckt mot sin mammas bröst.
Borde det inte anses attraktivt med en kvinna som har utbildning och kapital, tänker hon.
Även om denna kvinna inte längre är 20 år?
Det finns en hel del strukturer som hon skulle vilja ge en karatespark rätt i skrevet på.
