På väg ned för trapporna till tunnelbanan hördes plötsligt ett öronbedövande gnissel. Folk på perrongen sprang i förfäran över till andra sidan plattformen. För några sekunder trodde jag det var för att gnisselljudet ekade så högt.

En man på perrongen i 30-årsåldern tog upp sin mobil och började prata, med vem vet jag inte, men väl ute på plattformen hörde jag honom bättre, då han sa: ”En tjej har precis hoppat framför tåget.” Samtidigt såg jag hur tunnelbanan stannat halvvägs in på spåret.

Det tog några sekunder för hjärnhalvorna att bearbeta informationen. Ögonen spärrades till slut upp och fasan som speglades i ögonen på de jag mötte, i tonårstjejerna som skyndade upp för trapporna mot spärrarna, för att komma bort från självmordsscenen, fick mig att släppa alla spärrar, gå fram till mannen med telefonen och fråga: ”Vad sa du?” 

”Hon stod precis där och hoppade plötsligt framför tåget”, upprepade han och pekade mot gallret vid perrongens slut. 

Det gjorde så jävla ont i hela kroppen. Hon, denna någon, hade precis stått där vid gallret och andats, förmodligen våndats, och nu fanns hon inte mer. 

Jag som sett fram emot att läsa min bok på resan in till Radiohuset, där jag jobbade med en dokumentär om att vara gay i frikyrkan, hade nu bara en främling jag aldrig mött, inte visste namnet på eller ens vetskap om hur hon såg ut, i tankarna.

Var hon svensk eller utländsk, fattig eller rik, underklass, medelklass eller överklass? Det spelade inte någon roll. Oavsett vem hon varit hade hon fått min uppmärksamhet. 

Varje vecka tar någon sitt liv genom att hoppa framför ett tåg. En siffra som varit oförändrad i 15 år. Enligt en artikel i Aftonbladet (17/2) kan en ”metod om att skapa en bra resenärskultur kring hur vi hjälper varandra” förhindra självmord i tågtrafiken.

– Vi behöver en kultur där vi ser om varandra och där vi reagerar om vi ser något som ser farligt ut. Det är något som finns i andra länder och jag tror att det kan vara en underskattad metod, menar Johan Fredin-Knutzén, forskare och sakkunnig vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, i Aftonbladet.

Jag tänker på kvinnan och vill höra hennes historia, även om det är för sent, och få veta vad som hade krävts för att hon skulle ha stannat kvar. Kanske hade hon försökt få uppmärksamhet tidigare, på andra sätt? 

Enligt 1177 tvekar de flesta in i det sista och är mottagliga för hjälp av olika slag.

”Det enda sättet att ta reda på om någon har tankar på att ta livet av sig är att fråga om det … När personen svarar räcker det att du bekräftar vad du hört. Avstå till en början ifrån att komma med råd och förslag på lösningar … En fråga om ifall självmordstankar finns kan göra att personen inser att det är möjligt att tala om det svåra som hen har hållit inom sig”, står det på sajten.

En fråga utan att genast komma med lösningar. Det låter enkelt, och är nog det, men kan ändå kännas så svårt.

Ersättningsbussar sattes in snart efter det inträffade den där märkliga morgonen. Mannen som ringt efter hjälp och som berättat för mig vad som skett åkte samma buss som jag. Vi pratade inte med varandra något mer, men jag kände en samhörighet med honom den där resan. Hans ögon lös av samma förtvivlan som på perrongen. Jag ville så gärna prata, dela erfarenheten, fråga om han var okej, men vågade inte. 

Nästa gång ska jag våga. Oavsett om det handlar om någon som bara behöver prata av sig, få ett tröstande ord eller ett längre och mer djuplodande samtal.