Problemet med Monks berättelse, som av kritikerna hyllas för att den är så ”real” och skildrar det hårda livet som kriminell, är att den egentligen är påhittad. Monk rafsar ihop den på några dagar i frustration över att den litterära världen bara vill läsa en viss typ av böcker av svarta författare. Han bygger den på stereotyper, skriver den på grammatiskt usel engelska och tvingar förlaget att döpa den till ”Fuck” – men får trots det ett förskott han tidigare bara kunnat drömma om.
Monks erfarenheter av bokbranschen skildras i filmen ”American fiction” (2023) som i sin tur bygger på boken ”Erasure” av Percival Everett (2001). Det är en satir som fungerar som ett sedelärande exempel på allt som blir fel när förlagsvärlden stirrar sig blind på hudfärg istället för att värdera kvalitet.
En liknande historia uppmärksammas i boken ”Yellowface” av Rebecca F Kuang, nyligen översatt till svenska av Julia Gillberg.
Här är det den, sedan tidigare relativt misslyckade, författaren June Hayward som gör succé med en roman om kinesiska arbetare på västfronten. Junes bok ger henne fina priser, hyllande recensioner och ett filmkontrakt med ett bolag i Hollywood.
Kruxet är bara att det egentligen inte är June som skrivit boken, utan hennes kinesiska vän Athena Liu. När Athena dör lägger June beslag på hennes råmanus. Hon redigerar visserligen texten och gör den publicerbar, men grundidén och karaktärerna, storyn och en stor del av research-arbetet, har June fortfarande skamlöst roffat åt sig från sin döda kompis.
Förlaget som ger ut boken vet ingenting om stölden, men är däremot högst medvetna om vad känsliga läsare tycker om vita författare som skriver om frågor som rör rasifierade. De uppmuntrar därför June att byta efternamn till sitt mer etniskt svårplacerade mellannamn Song och ungefär där startar den huvudsakliga intrigen i ”Yellowface” som sedan utvecklas till en dramatisk berättelse om identitet och erfarenhet, cancel-kultur och kulturvärldens vassa armbågar.
När Kajsa Ekis Ekman recenserade boken i Aftonbladet skrev hon att romanen känns som något som skulle kunna skrivas i Sverige först år 2030. Enligt Ekis Ekman skriver författaren Rebecca F Kuang ”flytande på ett språk där vi fortfarande bokstaverar.”
Även om det amerikanska samhällsklimatet är smått underhållande att ta del av i kulturella verk, kan jag inte tänka mig en mer torftig och oinspirerad plats för litteratur att växa ur
Och visst har debatten om politisk korrekthet gått betydligt längre i USA, vilket öppnar upp för författare att skildra den med en självklarhet som fortfarande känns onaturlig i Sverige. Men betyder det nödvändigtvis att vi kommer gå samma väg till mötes?
Jag hoppas inte det, för även om det amerikanska samhällsklimatet är smått underhållande att ta del av i kulturella verk, kan jag inte tänka mig en mer torftig och oinspirerad plats för litteratur att växa ur.
Berättelserna om Monk och June är plockade från kreativitetens kyrkogård, det vill säga de mest outhärdliga delarna av sajten X, där inget smart sagts och eller tänkts sedan plattformen grundades.
De idiotiska nätkrigarna i ”Yellowface” klarar inte ens av att vara arga på June av rätt anledning. Att stjäla ett manus från en kompis vars lik knappt hunnit kallna är verkligen extremt ohyfsat, men i X-maffians värld är det minst lika illa att June inte har kinesiskt ursprung! Men ändå har skrivit om kineser!
Och det gäller trots att boken fått beröm av recensenter just för sina realistiska och levande karaktärsporträtt.
Monks öde i ”American fiction” är minst lika deprimerande. Han placeras i en litterär jury som ska utse årets bästa roman, där övriga jurymedlemmar tycker att den anonyma författaren bakom ”Fuck” förtjänar att prisas. Under ett möte försöker han desperat, som den enda svarta författaren i rummet, övertyga de andra deltagarna om hur usel och generaliserande boken är. Men inget biter på juryn, eftersom de är så drabbade av den svarta erfarenhet som skildras i boken. För att inte prata om språket! Så starkt och autentiskt!
Både ”Yellowface” och ”American fiction” är roliga och träffsäkra, men de är också en del av kulturen de kritiserar. Verken drar frågan om ”wokeness” till sin spets, men är samtidigt själva slätstrukna och svartvita i sin uppdelning mellan onda och goda karaktärer. Det är kultur som inte riskerar något, som är en spegling av återvändsgränden på X snarare än en kritik av den.
Skildringarna kallas satir, men i en svensk kontext är samtidsdystopier egentligen en betydligt mer passande beskrivning.
