Min dotter försöker leka med mig ibland. Jag landar på en havsbotten och plötsligt faller jag igenom den och hamnar i en annan värld. Hon brukar berätta vad jag ska säga och hur jag ska vara. Hon vill oftast att jag ska vara en ganska tråkig och vanlig person som inte förstår hur jag hamnat där. I övrigt är mitt vuxna lekande inte sällan farhågor som blir till läskiga fantasier om hemskheter som skulle kunna inträffa eller drömmar om oslagbara framgångar. Närmast barndomens lek kommer jag när det flödar i en kreativ process på teatern. Att vara i den där känslan av suggestion, där ingen värld är omöjlig att framkalla är smått magisk. När vi var barn behövdes ingen scenografi eller rekvisita. Världarna bar vi inom oss och de blev verkliga när vi beskrev de för varann.
Leken är nästan som digitaliseringens yttersta motsats. Den kräver tid och plats, den kräver närvaro och empatisk inlyssning till skillnad från Teams-mötets krav på effektivitet och tydlighet. Och när jag lyssnar på filosofiska rummets diskussion om just lek så kommer de till slut fram till att ingen, trots mycket forskning, egentligen kan förklara varför leken är så viktig, men både människor och djur gör det. Det är en egenskap, en resurs.
Spotify låter meddela via sin HR Katarina Berg att man även efter pandemin kommer att låta de anställda arbeta på distans. De ser få nackdelar med att de anställda slipper gå till ett kontor. Och nu kan man rekrytera över hela världen. Samtidigt är hon noga med att tala om det ”medmänskliga behovet att känna att man tillhör något större än en själv”, och ”vad händer med inspiration”? Hur slår vi vakt om det frågar hon sig.
Det låter som om de brottas med två tankar. Den ena som påvisar lika stor effektivitet när människor kan arbeta från vilken plats som helst i världen och den andra som handlar om behovet av sammanhang, gemenskap och kontakt.
En vän berättar att hon för ett par år sedan var på en föreläsning om Silicon Valley och varför det blev så framgångsrikt. Det handlade om det tredje rummet slog man fast, utanför arbetstid i de mer informella sammanhangen där anställda från olika håll sågs. Där såddes otaliga frön till det som senare blev framgångsrika affärsidéer; i en stark gemenskap, i kontakt, i aktivitet och flöde med andra. Ett slags vuxet sätt att leka som generade både ideér och lösningar.
Friedrich Schiller skriver; Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker.
Vad kommer att hända nu när alla pandemins vågor tar slut och alla fått sitt vaccin? Vad tar vi med oss? Kommer verkligen allt att återgå till det normala? Eller är det normala något annat efter Corona?
Kanske ligger Spotify i framkant, de banar väg för en ny arbetsmarknad, en ny syn på arbete. Det låter frestande att sitta varsomhelst i världen.
Jag leker att den nya världen efter Corona är en annan än den innan. Och att den är bättre för klimatet. Jag tror att den kanske kommer att vara det. Men jag befarar att den också kommer att skapa större ensamhet, större glapp mellan människor.
Det är svårt att ta upp något riktigt svårt på en skärm. Att ha ett viktigt men jobbigt medarbetarsamtal. Eller att vara superkreativ; hur kan flow uppstå när man inte får tala i munnen på varann? Det är också väldigt lätt att dölja saker. Inte bara såna där lite plojiga saker som att du har klätt dig för jobbet bara på överkroppen, utan att du är full, eller att du har ett blåmärke. Saker som ibland syns på flera sätt än det som går att se på en skärm. Sånt som på något obeskrivligt sätt känns, kontakten blir annorlunda, någon är undflyende osv osv. Sånt som kollegor och arbetsgivare ofta larmar kring, ställer frågor om och kanske när allt fungerar som det ska erbjuder hjälp med.
Om Spotify visar den nya vägen finns det många obesvarade frågor. Det är inte bara en fråga om hur de anställda ska få inspiration. Det är en fråga om på vilka platser möten mellan människor ska utspela sig. För många är arbetsplatsen den platsen.
Det så kallade tredje rummet får en ny mening och angelägenhet, vilket genererar nya frågor och nya krav.
Kanske ringar Spotifys HR in hela framtidens dilemma när hon pratar om det medmänskliga behovet att känna att man tillhör något större än en själv. Det handlar inte bara om plats tänker jag. Det handlar också om lek, om hur våra kapaciteter växer när vi får pröva våra tankar på varann. När någon kommer med ett förslag och någon annan fyller på. Det är i den kontakten, i det flödet, där alla världar är möjliga som människor blir till människor. Så låt oss vara med och forma den nya arbetsmiljön. Kanske kan vi leka framför kameran som jag och min bästis gjorde. Men låt oss också värna om de ögonblick då den är avstängd och inte ens storebror ser.
