Varje flicka som går sin egen väg blir ifrågasatt.
”Varför har du killskridskor och killhjälm?” frågar klasskompisarna. Killarna i sina svarta hockeyskrillor, tjejerna i sina prydligt vita, pälsfodrade konståkningsskridskor.
De svarta passade bättre när det skulle köpas nya så dem fick det bli. Och hjälmen med gröna monster på, den älskade hon från första ögonkastet.
Men det är en killhjälm och därför blir hon ifrågasatt.

När storasyster var i samma ålder älskade hon Spiderman. Lika ifrågasatt blev hon, när ryggsäcken och varenda t-shirt pryddes av en superhjälte i stället för Hello Kitty.
Det var ju killsaker. Det upplyste både pojkar och flickor henne om. Små men redan begränsade av sina kön och medvetna om att vissa prylar är reserverade för människor med snopp.
Genetiskt betingad kunskap? Knappast!

Gång på gång får jag höra samma historier. Hur killarna på bussen tar snavben och knuffas tills min trettonåriga dotter tröttnar och tar ett rejält tag i en pojkkalufs – varvid HON blir utskälld av busschauffören för att HON bråkar. Hur min elvaåriga tös tröttnar på att ta skit av killarna i klassen och till slut knuffar tillbaka – varvid flickorna i klassen upprörda säger till HENNE att ”Vad taskig du är, man får faktiskt inte slåss!”

Jag får höra hur barnen i klassrummet får titta på film om mobbning. Efteråt får pojkarna diskutera filmen – medan flickorna sätts i ett annat rum för att rita hjärtan till pojkarna.
Och du kanske tror att det inte har någon betydelse. Att det inte finns några strukturer i samhället som påverkar. Att flickor och pojkar har samma förutsättningar, samma möjligheter. Att det bara är att ta för sig för att få samma lön, samma chefsjobb, samma bedömning i en rättssal.

Det är i alla fall vad vi ofta får höra: Om bara ni kvinnor tog lite mer plats så skulle ni ju få det!

Men flickor som tar för sig, de får skit från dag ett. De blir ifrågasatta tills de antingen tröttnar, slutar och inrättar sig i ledet, eller fortsätter och väljer ett ställningstagande där de blir kallade för rabiata feministflator när de föreslår att lika lön för lika arbete vore en schysst grej. Att Hello Kitty och Barbie, Spindelmannen och svarta skridskor är till för vem som helst som råkar vilja ha.
Man åker inte skridskor med kuken, nämligen.

Och tro aldrig, inte för en sekund, att det inte hänger ihop. Att kvinnors lägre löner, de patetiskt låga siffrorna för kvinnliga styrelserepresentanter och högre chefsposter, eller friande domar i våldtäktsmål där kvinnan haft kort kjol och druckit alkohol, inte har med det som sker mellan små pojkar och flickor i småskolan att göra! Eller för den delen vilka signaler de vuxna i samma skola skickar ut.

Nästa fredag är det Internationella kvinnodagen och tyvärr behövs den mer än någonsin. Så fort någon vågar sig på att diskutera genus och strukturer så faller nämligen hela det här samhället ihop i nåt slags kollektiv kastrationsångest. ”Waaaa, ordet ”hen” betyder att alla feminister vill skära av mig min penis och sy fast den på sig själva, nu ska vi inte få ha kön längre och vi är faktiskt oliika!”
Ja, det är vi. Vi är alla olika och det är fantastiskt.
Men vi inte så olika att svarta skridskor enbart kan framföras med manliga genitalier.

(Publicerad 1 mars 2013)