BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det kom massa bra filmer, förstås. Spännande historier, vackert berättade med tunga skådespelarprestationer. Men tittar man på de filmer som gick bäst både i USA och över hela världen ser man samma trend som de senaste 10–15 åren. Det är väldigt lite nytt.
Ja alltså, filmerna släpptes ju under året, och var nya på det sättet. Men av de tio filmer som drog in mest pengar är det bara två som är helt nya berättelser – Zootopia och Husdjurens hemliga liv. Tittar man på topp 20 blir det tre till: Sing, Vaiana, och The Mermaid (den enda icke-amerikanska filmen i gänget, och lustigt nog den enda av de fem som inte är tecknad).
Resten, alltså 15 av 20, är uppföljare, remakes, eller filmer baserade på böcker eller serietidningar – eller i ett fall, ett spel.
Nota bene: Warcraft, baserad på spelserien med samma namn, är åtminstone ett rimligare koncept än att göra en film utifrån Sänka skepp (Battleship, 2012) eller Pac-Man (Pixels, 2015).
Till och med vårt svenska Oscarbidrag är baserat på en bok. Fredrik Backmans En man som heter Ove har legat på otaliga bästsäljarlistor och var väl en given filmatisering.
Det här behöver ju inte vara något dåligt. Pirates of the Caribbean-serien bygger på en åktur på Disneyland, och de är jätteroliga filmer. (Sedan kom fler försök till åktur-filmer och dem är det kanske bäst att vi inte pratar om.) Likaså gillar jag Avengers och Star Wars och X-men och så vidare, och ser gärna många filmer i deras respektive universum. Och att göra film på en bra berättelse är ju inte alls konstigt.
Men det är tråkigt att bolagen är så fega att de så ofta hellre väljer något som känns säkert, istället för att satsa på något lite nyskapande.
Varken fenomenet eller gnället är förstås heller nytt. Hollywood har alltid gillat att göra om, följa upp eller sno vinnande koncept. Men tittar man på statistiken verkar det faktiskt bli – värre är väl kanske fel ord – men mer och mer genomgående.
På ett plan är det dessutom extra ologiskt, för genrerna som lämpar sig bäst för serier och reboots brukar vara väldigt dyra att göra. Mycket stunts och effekter och väldigt mycket dataanimering efteråt. Ja, de går bra på bio och de är tacksamma att visa i 3D och därmed ta lite extra betalt för, men de är också en större risk om de skulle gå dåligt.
Det går säkert att säga att det här är vårt eget fel som konsumenter. Vi går mindre på bio, oavsett om vi laddar ner olagligt eller strömmar lagligt när filmen väl dykt upp i sådana tjänster. Biljetterna blir dyrare för att kompensera för det, vi blir ännu gnälligare och går ännu mindre på bio, och så fortsätter det. Om man inte kan garantera att biljettförsäljningen betalar tillbaka investeringen och helst också förstås gör en fet vinst, kommer säkra kort nästan alltid att slå okända namn eller smala berättelser.
Då och då kommer det nyheter om jättekonstiga nya reboots eller filmatiseringar som är på gång. Ibland ligger de på planeringsstadiet i flera år och läggs sedan ner, men ibland blir de faktiskt av och då kan det gå nästan hur som helst.
Kanske borde man göra en lista på de knasigaste förslagen och hitta någon som vill slå vad om dem. Tänk att vinna en tusenlapp för att Merci-reklamen eller Fia med knuff går upp på bio?
(Och ja, det var väldigt svårt att hitta på tillräckligt bisarra exempel för att det skulle bli roligt. Dikten överträffar alltid verkligheten. Eller tvärtom.)
