Men jag gör ju det.

Går och hämtar tidningen på morgonen, tar en snus och sätter på kaffet.

Undviker Twitter så länge det går, åtminstone väntar jag tills nikotinet börjar kicka in från snuset.

Så sätter jag mej att läsa.

Och jag ser att efter detta missväxtårs eländiga valrörelse börjar klimatet dyka upp igen, tillbaks i det allmänna medvetandet.

Det är FN-rapporter och Nobelpris i ekonomi. Som handlar om klimatet.

Ekonomi handlar om klimatet, det har till och med rika personer börjat upptäcka.

Och i Twitterflödet börjar det nu dyka upp nymornade högermänniskor som fått panik.

När till och med Dagens Industri börjar skriva att den här ekonomiska modellen vi har är ett självmord för mänskligheten, då börjar kunskapen till och med att sjunka in i dom allra värsta innanförskapsområdena, ni vet dom där problemområdena Östermalm och Danderyd.

Som har enorma problem med sin verklighetsuppfattning.

Som toppar världens alla listor över klimatfientligt beteende.

Då börjar dom twittra om klimatförändingarna.

Det där dom inte trodde på i somras, när dom inte fick grilla.

Det dom nu helst vill prata om är att vi är för många på den här planeten. 

För många munnar att mätta, för många barn som föds i Afrika. 

Och jag tror det är det som kommer att bli den snart klimatkrisuppvaknande högerns huvudlinje.

Sen ser jag en linje till som högern i den numera plötsligt heliga miljöns namn kommer att driva; dom vill rädda den västerländska livsstilen – det vill säga sin egen perversa överkonsumtion av flygresor och argentinska biffar – med kärnkraft.

Det kommer att bli den före detta grillhögerns två huvudlinjer vad gäller räddningen av mänskligheten:

Vi är för många i den här livbåten och vi måste tokuppbygga kärnkraften.

Precis som vanligt kommer högerextremismen spela på folks rädsla, och dom extremaste kommer mer och mer öppet bearbeta folks trösklar mot utrotningskrig. Dom kommer att säja att vi PK-människor inte klarar av att tala om elefanten i rummet, befolkningsökningen.

Dom kommer fortfarande vara emot abort, extremhögerkristna à la USA kommer till och med vara emot kampanjer för preventivmedel och sexualupplysning, och dom kommer långsamt att försöka vänja oss vid nåt som inte varit officiellt tänkbart sen 40-talet.

Jag tror det är bra om vi förbereder oss på det.

Extremhögerns kommande argumentation alltså.

För ju räddare folk blir, desto mer mottagliga för kall egoism blir de.

Men jag behöver väl ännu inte rada upp argument mot folkmord, hoppas jag?

Den andra linjen som kommer att drivas av högerkrafterna är den om kärnkraftens mångdubbling.

Den behöver jag väl heller inte argumentera mot här, va?

Den kommer att ses som en räddning av desperata människor som i årtionden motarbetat utbyggnaden av solenergi, som inte vill släppa sin tro på centraliserade energisystem med nån ensam eller några få ägare som kan tjäna enorma pengar på elproduktion och distribution.

Dom vill inte ha ett system där många små producenter säkrar energitillgången, ett system som är så mycket motståndskraftigare mot störningar som orkaner och översvämningar, nåt vi såg exempel på i USA:s sydstater vid den senaste väderkatastrofen i september: det var solcellsparkerna som klarade sej.

Det har i decennier vart helt möjligt att förse hela jordklotet flera gånger om med den solinstrålning som sker. Solen strålar in 120 terawatt till jorden. Vi människor behöver inte mer än 16 totalt. Det är starka ekonomiska intressen, som oljelobbyn och kärnkraftslobbyn, som systematiskt har motarbetat en utbyggnad.

Och i det här desperata läget, när oljeindustrin nu går mot sin undergång i sällskap med Donald Trump, ser kärnkraftsindustrin ett ljus i sitt 1900-talsmörker.

Så det måste vi också förbereda oss på; kärnkraftsindustrins sista zombiewalk, i sällskap med högerextremister som är livrädda att deras billiga bacon ska ta slut.

Tänker jag på väg från brevlådan i min dystopiska morgonstämning.

Det massmediala som jag har så svårt med på mornarna är ju inte samma sak som verkligheten.

Det finns fortfarande sträck av gäss som snattrande fladdrar över mej där jag går i min gamla morgonrock, det finns fortfarande äpplen på träden och barnbarn i barnvagnar.

Jag kan ibland helt leva i det och inte bry mej om dom blåbruna moln som tornar upp sej i det massmediala.

Jag har lycktas barrikadera mej i mitt eget utanförskap, jag byggde upp det med musikgager och solceller, jag planterade en häck av vildrosor mot vägen.

Vi köpte ett hus för 500 000 på 90-talet, och jag fick skivbolagen att betala av mina lån, så jag har mitt på det torra. Trodde jag.

Mitt utanförskap blev till ett likadant innanförskap som dom som har betydligt dyrare kåkar, skillnaden är att jag nöjer mej med mindre.

Men jag har gått och drömt om att bara jag själv skaper en liten plätt av självförsörjning, med högproduktiv jord och egen el, så kommer jag och mina närmaste att klara sej.

Precis som dom har jag nu börjat inse att hur mycket jag än odlar, hur mycket sol som än lyser in på mina solceller, så kan jag inte leva utan en jävla massa människor utanför den höga törnrosahäcken.