Ändå blir jag glad som ett sommarlovsbarn när jag tar mej in till gråkalla Stockholm och träffar musikerpolare i en studio och får lira.
Vi blir som kor på kosläpp.
Vi har stått i stutabåset sen i februari. Speciellt Nikke, basisten, har lidit enormt av det tilltäppta turnehålet, dom inställda spelningarna, dom ensamma promenaderna genom Göteborg på säkert avstånd från andra människor.
Och konstigt nog blir jag också glad över att träffas.
Jag brukar ju gnälla över dessa turnéer, flimret av mänskor och hotellrum som åker förbi, jag brukar predika om avskildhetens och lugnets betydelse för den mentala hälsan.
Men jag börjar få nog nu. Märker jag.
Jag blir så glad av att lira med dom här mänskorna!
Men det är bara några dagars avbrott på detta stugsittande.
Nu är jag hemma igen.
Så jag återgår till det lokala, till att försöka vara uppmärksam på det lilla.
Just nu ser jag vinterns första domherre utanför fönstret.
Kajorna jiddrar omkring i dom kala träden, ramlar runt och leker. Dom är som förälskade, eller fulla.
I Skåne kallas dom för alikor. Full som en alika. På artonhundratalet fanns en godsägare som roade sina gäster med att bjuda kajor på sprit, kajorna blev skitfulla och kunde inte flyga.
Nutidens godsägare kan inte heller flyga, till sin stora sorg.
Qatar Airways låter dom flyga, man kan få åka runt en sväng på några timmar, utan mål.
Om man saknar flyget sådär jättemycket, nu under pandemin, och är ett rikt svin.
Det har blivit tystare härute sen dom flesta flyg ställdes in. Man hör fåglarna tydligare.
Bilarna köar på in mot stan men inte lika intensivt.
Många ”jobbar hemifrån” härute. Det har blivit så dyrt att köpa hus härute så dom som inte kan ”jobba hemifrån” flyttar nån annanstans.
Husen som byggs härute är vita och stora, jag associerar byggstilen mycket till/med amerikansk burgen förort, man har ju sett på tv.
Husen lyser som Finlandsfärjor på nätterna, vare sej husse och matte är hemma eller inte, belysningen sköts automatiskt.
Men just där jag bor är det än så länge svart och skönt på höstnätterna, det blir mjukt och verkligt, jag brukar sitta och dricka ett glas mjölk på den nersläckta verandan på kvällen, som det sista jag gör innan jag går och lägger mej. Ibland ser jag stjärnorna och månen. Och hör en uggla hoa.
Ja, så där håller jag på, försöker leva i det lilla.
Men jag stör mej enormt på det jag ser här i krokarna. Den skamlösa nyrikenheten, blandat med nån slags falsk nationalism, svenska flaggan på gårdsplanen.
Den nationalism som uppfanns av överklassen på 1800-talet har alltid varit falsk som vatten. Dom europeiska kungahusen har varit kosmopolitiska och gift sej med varann, familjegräl har blivit till storkrig och undersåtarna har hetsats att slå ihjäl varandra.
Tänker jag på kvällarna, när Karin och jag sitter som ett härligt gammalt pensionärspar och tittar på ”The Crown” på Netflix.
Jag ber Karin köpa mjölk och godis när hon är på hemväg från jobbet, sen ligger vi där och tycker synd om Drottning Elizabeth och käkar godis.
Ta till exempel Trump, hans nationalism tror han inte ens själv på, men han har lyckats lura 70 miljoner människor att Make America Great Again och bidra till hans postpresidens med pengar som han kommer att bränna av på prostituerade i Moskva. Eller nåt.
Marskalk Mannerheim, Finlands stora nationalhjälte, var inte heller nåt fan av Finlands självständighet, egentligen.
Att tsarofficeren Mannerheim begav sej till Finland 1917 hade att göra med att han fått sparken och därför hatade dom som störtat tsaren. Det han ville var att återupprätta tsarväldet och sin egen bekväma ställning som hög tsarofficer.
Men i Finland fanns en självständighetsrörelse, som bestod av både överklass och bönder. Det var dom han genom en massa nationalistiskt snömos kunde få att slåss mot ”ryssen”.
Så byggde han sin vita arme. När dom snabbutbildade bönderna i den vita armen trängde in i Tammerfors och började avrätta den besegrade röda armen hörde dom till sin förvåning att dom flesta bad om nåd på finska.
Mannerheim sket i Finland, han ville gå vidare mot S:t Petersburg, men tvingades av den tyskvänliga riksdagen att stanna.
Hans biografi redigerades så att den skulle passa in i den nationella myten. Han lärde sej.
Högerns förakt för dom som är under dom i befälsordning, samhällsklass och inkomst är internationellt.
Högerns international möts och samarbetar, Budapest, Stockholm, Moskva, Washington ringer varandra och gratulerar.
Dom flyger över gränserna dom ritat upp i sina privatjet och garvar hela vägen till Caymanöarna.
Deras nationalism är nåt dom lurar i oss för att vi ska dö i deras lönsamma krig.
Och där sitter vi och gråter framför tv:n, till tonerna av ”God Save The Queen”. Elisabeth tittar ut genom rutan, med sina vackra, sorgsna ögon, på ett grått och disigt London.
Högt ovanför åker hennes släktingar för att partaja med Hitler.
