Lycka? Ha! Allt man fick var sömnproblem och panikångest.
Vad var det nu igen som de skulle ge oss, de här andra ångestfyllda karriärerna vi kämpat för att få? Lycka?
Ha! Allt man fick var sömnproblem och panikångest. Känselspröt som inte kan skilja mellan ett morgonmöte och en lejonattack på savannen. Varför signade vi upp på det här?
Livslögnen om hur allt skulle bli om man ansträngde sig och insikten att man är lurad har börjat gnaga. Det finns ingen guldskatt, varken monetärt eller emotionellt, i slutet av regnbågen. Den jäveln blir bara längre och längre. Vem tjänar på att mitt liv kretsar kring att jag ska bli bättre på mitt jobb medan allt annat får stå tillbaka? Hint: Inte verkar det vara jag.
Nej, nu får det vara slut. Jag vill “bara ha det bra” – en mening jag hör allt oftare bland högpresterande millennials vars arbete blivit deras identitet. Vi vill inte jobba med något som kramar musten ur varje hjärncell längre. Vi vill logga ut, downsize-a. Plocka svamp och bli trötta i benen av spring. Baka bröd, röra i grytor. Hångla.
Den utmattningsdepression som nyss var en fjäder i hatten, känns nu bara ledsam. Som att våra arbeten stulit något från oss, utan att vi förstod.
Äldre generationer säger det de alltid säger, de yngre är för lata. För fokuserade på sig själva. Gnäller och har för mycket tid att tänka. Men till skillnad från äldre generationer har vi liksom inget gemensamt samhällsprojekt att jobba för. De som styr gör allt för att söndra och splittra och alltihop är bara för dumt, jag vill inte vara med, jag vill kliva åt sidan. Köra ner nävarna i en rabatt, klappa en häst. Stämpla in och stämpla ut, på sin höjd. Inte är det väl konstigt att vi zonar ut när allt går åt helvete?
På tv säger Jimmie Åkesson för sjuhundrade gången att det vore bra med militär på gatorna. Får plötsligt en våldsam längtan efter havet. Varma klippor mot huden och en hjärna fri från migrän. Googlar recept på dumplings och tar ett bad. Ska man kanske testa botox ändå?
Det finns inget gemensamt samhällsbygge att tjäna längre, så vi drömmer om att bygga värde för oss själva. Det känns inte bra men nu är det som det är. Visst, kanske valde man fel, man borde ha flyttat ut till något självförsörjande torp istället men nu är det väl för sent att byta?
Vi har målat in oss i ett hörn och här sitter vi fast, i dyra bostäder som var jättesvåra att få trots att vi varit så himla duktiga. Kostsamma vanor kan bytas mot billigare, men kan en prestationsbaserad självkänsla ersättas av en rimlig? Jag har inte lärt mig skilja på känslan av bekräftelse och känslan av glädje man inte behövt förtjäna.
Mina vänner och jag kämpar på.
“Jag har börjat stänga av jobbtelefonen efter arbetstid”, tipsar en.
Det syns inte ett spår av lättnad i hennes bekännelse, tvärtom ser hon mer plågad ut än någonsin. Orolig, precis som jag. Vilka är vi om vi inte hela tiden sliter för att bevisa att vi förtjänar vår existens?
Vilka är vi om vi inte hela tiden sliter för att bevisa att vi förtjänar vår existens?
Min vän psykologen har inte sadlat om till städare än, men han har gått ner i arbetstid. Han snålar hellre in på restaurangbesöken än jobbar heltid säger han, och till skillnad mot vad han var rädd för verkade ingen kollega tycka att han var en slacker för det. Men så är de också unga.
Ett skifte är nämligen på gång. Till skillnad från tidigare ungdomsgenerationer vill Gen Z jobba mindre och leva mer. De är också mer positivt inställda än alla andra till quiet quitting, alltså att inte göra mer än det jobb som de får betalt för. Jag vet, det låter typ olagligt. Men borde det inte vara självklart?
