Politikens första regel är att om du aldrig röstar på det du vill ha så kommer du aldrig att få det. Vid varje val får vi höra att vi ska hålla för näsan, glömma alla brister och svek och rösta på socialdemokratiska Labour än en gång, av rädsla för något värre. Och det kommer, naturligtvis, alltid att finnas något värre. Så när ska vi rösta på det vi vill ha, snarare än fortsätta att välja mellan två varianter av marknadsfundamentalism? Någon gång det här århundradet? Eller nästa? Följer vi näshållarnas råd kommer vi för alltid att vara fast i Labours Bermudatriangel. Vad är arvet efter Camerons fem år vid makten? Har han slutfört vad Thatcher påbörjade?
Kanske fanns en tid när detta hopplösa råd lät rimligt. Inte nu längre. Ljusen tänds över hela Europa. Precis som i Sydamerika så skakas nu kontinenten av politiska förändringar som verkade omöjliga bara några år tidigare. Vi visste att en annan värld var möjlig. Nu verkar det som att en annan värld är här: den nyliberala konsensusens plötsliga död. De partier som hävdar att de hör till vänstern men inte greppar detta tillfälle är slut.
Syriza, Podemos, Sinn Féin och skotska nationalistpartiet SNP – nu skiner ett klart ljus också i England, då Green Party underblåser den radikala låga som Labour lämnat att falna. I tisdags morse passerade deras medlemsantal i England och Wales 50 000. För ett år sedan hade de inte ens 15 000. En undersökning gjord av sajten voteforpolicies.org.uk rapporterar att i blindtester (de 500 000 personer som intervjuades visste inte vilka partier som låg bakom de olika politiska ståndpunkterna) är Green Partys politik populärare än något annat partis. Om folk röstade på vad de vill ha skulle Green Party vara det styrande partiet.
Det finns många skäl till denna tillströmning, men ett av dem måste vara en känsla av allmänt ägande. Green Partys politik beslutas demokratiskt. Den uppstår i debatter som främst leds av yngre medlemmar, och den känns som att den hör hemma i sin tid, medan de större partiernas politik verkar vara fast i 1980-talet.
Greens vill stöpa om samhället
Låt mig ge ett smakprov på den politiska förvandling som Green Party eftersträvar. Det skulle inte finnas någon premiärminister av det slag vi har i dag, inga departementschefer. Istället skulle parlamentet välja politiska utskott, som i sin tur skulle utnämna sammankallande. Det skulle också välja en första minister att leda utskottet med de sammankallande. Parlamentet skulle med andra ord vara suveränt, snarare än lyda under det kungliga prerogativ som premiärministrar missbrukar. Ledare skulle väljas av hela parlamentet och de olika politiska partierna skulle vara tvungna att samarbeta, snarare än ägna sig åt tuppfäktning.
Kommuner skulle sätta de skatter de ville. Lokala valutor, vilka på andra håll visat sig ha omdanande effekt i krisdrabbade områden (se Bernard Lietaers bok The Future of Money), skulle bli lagliga betalningsmedel. Privata banker skulle inte längre tillåtas att skapa pengar (för närvarande utfärdar de 97 procent av vår penningtillgång, i form av skulder). Anställda i aktiebolag skulle ha juridisk rätt att, efter en lyckad omröstning, köpa ut dem och bilda kooperativ, med hjälp av en statlig investeringsbank.
Det ohyggligt orättvisa kommunalskattesystemet skulle ersättas av landvärdesskatt, genom vilken alla skulle gagnas av de spekulationsvinster som nu är monopoliserade av ett fåtal. Alla medborgare skulle få en ovillkorlig basinkomst, vilket skulle sätta stopp för otrygghet och rädsla, samt för de bestraffande villkor som kopplas till bidrag och som reducerat mottagarna till en nästan slavliknande ställning.
Jämför denna hoppfulla vision med Labours rädslopolitik. Jämför den med ett parti som är så fascinerat av City och Daily Mail att det har lovat att upprätthålla Tory-nedskärningarna i ”årtionden framöver” och att ”slutföra uppdraget som (finansministern) misslyckats med”: att få bukt med underskottet.
Labour vaknar för sent
Alldeles för sent medger nu en tidigare Labourminister, Peter Hain, att om budgeten behöver balanseras kan det göras genom åtgärder såsom en skatt på finansiella transaktioner och en reform av den statliga försäkringen, snarare än genom ändlösa nedskärningar. De här möjligheterna har funnits mitt framför näsan på Labour sedan 2008, men då de ansåg att det var viktigare att blidka bankerna och finanspressen än att förhindra lidande för miljoner, har de inte tagit dem. Hain verkar senkommet ha insett att åtstramningarna är en bluff, en avsiktlig omskrivning av det sociala kontraktet för att leda vårt gemensamma välstånd till eliten. Det finns inga tecken på att oppositionen lyssnar.
Oavsett om de vinner det allmänna valet eller inte, så är Labour troligen slut. Det skulle ta en generation att ersätta de sykofanter som lät Tony Blair och Gordon Brown slita sitt partis värderingar i stycken. Vid det laget kommer det att vara historia. Om Labour vinner i maj kommer det troligen att förstöra sig självt snabbare och säkrare än om de förlorar, genom att fortsätta att bedriva sin åtstramningspolitik. Det är läxan från Europa.
Röstar vi av rädsla flyttas hela staten högerut. Blairs vördnad inför bolagens makt möjliggjorde den brutala och destruktiva politik som koalitionen nu bedriver. Samma arv tystar Labour i opposition, då de banade väg för en stor del av den politik de borde vara emot.
Det är för att vi höll för näsan då som det stinker ännu värre i dag. Fortsätter vi att rösta på en utspädd version av Torypolitik av rädsla för koncentratet? Eller börjar vi rösta på det vi vill ha? Hade människorna i det här landet tagit hänsyn till näshållarna för ett sekel sedan, skulle vi fortfarande sitta och vänta på att Liberal Party skulle leverera allmän sjukvård och välfärdssamhället.
Rösta för förändring
Samhället rör sig från marginalerna, inte från centrum. De som vill ha förändring måste tänka på sig själva som offermarginalen: den banbrytande rörelse som kanske inte lyckas omedelbart, men som en dag kommer att leverera radikal förändring. Vi kan inte skapa ett framgångsrikt alternativ till de partier som svikit oss förrän vi börjar rösta på det. Ger vi oss ut på, eller fortsätter vi bara prata om, den stora resa vi en dag kan ta?
Makten är för närvarande dödlig. Vilket av de större partierna som än vinner det här valet, så kommer det troligen att förstöra sig självt genom att bedriva politik som nästan ingen vill ha. Ja, det kan komma att innebära ytterligare fem år av lidande. Men i denna delningsbenägna tid misstänker jag att det inte kommer att dröja så länge. Och då öppnas allt upp. Det är detta vi måste sträva efter.
Det är denna process som inleds i maj genom att vi röstar, utan tanke på taktiska överväganden, på partier som erbjuder ett verkligt alternativ.
Förändring uppstår ur övertygelse. Sluta rösta av rädsla. Börja rösta för hopp.
