Krönika: Hjärtat gråter för privata sorger

Idag är det söndag. Det är i mångt och mycket som en vanlig söndag. Jag är lite bakis, till exempel. Men det rinner av mig, något annat tar över. Jag är spänd, inför i kväll. Vi ska ha en valvaka här i mitt lesbiska kollektiv. Vi blir nog rätt många. Kanske kommer hon också. Jag hoppas hon kommer. Men det är ju inte det viktigaste, nej. Det är ju inte det jag ska tänka på. Nej det är ju det här att det är något i luften, något som förhoppningsvis håller på att förändras. Jag försöker smaka på det, ta in det, jag tror att jag gör det. Eller är det placebo? Jag vill känna. Jag skäms för att jag måste känna efter om jag verkligen känner. Glöden, viljan, kampen.

Jag tänker på min vän som i går kväll satt och berättade innerligt om hur hon nästan fått en panikångestattack häromdagen då det slog henne att shit, det kanske inte blir regeringsskifte ändå. Hon hade börjat gråta. Efter EU-valet och SD:s framfart hade hon också börjat gråta. Mycket och länge, en kollega fick trösta henne på jobbet och klappa henne på huvudet. Jag lyssnar på hennes ord, försöker förstå vad jag känner. Jag tror det är avundsjuka. 

Varför reagerar inte jag så här? Vad är det för fel på mig? Är jag helt känslolös eller bara för naiv för att kunna ta in den stora inverkan som makten har på våra liv? Vi skålar för rosa och rött, och jag menar det, men jag tänker fortfarande att kanske låtsas jag bry mig mer än vad jag gör. 

Jag har aldrig brytt mig mer om ett val än nu. Jag säger det hela tiden. Och jag känner ju det, jag vet att jag menar det. Ändå, den där rädslan. Att någon ska komma på mig, peka ut mig. Det gör du inte alls, du vill bry dig mer än vad du faktiskt gör. 

Jag tar på mig slips och skjorta, som jag noggrant väljer ut. Jag vill vara fin, kanske känner jag allvaret mer då. Gör en rolig instagramvideo om att det är coolt att rösta. Jo, det känns. Jag tror faktiskt jag känner storheten i att se hur mina kuvert stoppas ned. Jag filmar samtidigt. Matilda, vad gör du? Nu tar du inte in det här. Din röst väger tyngre än en like. Snälla.

Måndag. Min vän grät i går igen. Förkrossad. Jag strök tårar från hennes kind, kramade henne. Jag var så nära hennes sorg, ändå kände jag mig tusen mil bort.

Tretton procent. Tretton procent. Jag är stum. Tretton procent. Som att någon närstående gått bort, men att sitta helt oberörd i kyrkbänken på begravningen. Trots minnen och hjärtskärande psalm. Skam.

Jag får ett sms med en väns tankar: ”Det är något med att fokusera på andras ledsenhet, det är ett sätt att försöka förstå fast ändå distansera sig.”

Jag röstar med hjärtat men väl hemma gråter det för mina privata sorger. Kanske för att de är så pass små och obetydliga att de är lättare att ta in. Mycket lättare än det faktum att 49 sverigedemokrater nu får ta plats och förpesta vår riksdag. Tretton procent. 

T r e t t o n p r o c e n t.