Sundsvall är en stad med så mycket potential, men som allt som oftast trampar ner i den träiga normens kvicksand. En stad mitt i Sverige som grundade ett fantastiskt välstånd strax före förrförra sekelskiftet. Sundsvall var på den tiden en av landets rikaste städer och dess hamn närapå ett världsnav i sågverksmetropolen.
För Sundsvalls kolonialvaruhandlares räkning, byggdes magasinen i kvarteren Skonerten, Barkassen, Briggen och Kuttern upp på 1890-talet efter den förödande Sundsvallsbranden 1888. Övervåningarna användes som lagerplats för mjöl, socker, kryddor, kaffe, torkad frukt och andra kolonialvaror, som kom till Sundsvalls hamn via båtar från när och fjärran och senare också på järnväg. Magasinen är likt monument över de stora förråd av livsförnödenheter som krävdes från december till april då isen låg tjock över Sundsvallsfjärden.
Vi snabbspolar framåt nästan 100 år och mycket vatten har runnit under de nu rivna puckelbroarna.
1973 bildades den idéella musikföreningen Sundsvalls Musikforum, som flyttade in i de tidigare spannmålsmagasinen, och jazzen fick inom kort ge vika för den progressiva rocken som snabbt fick ett eget hem där. Personligen blev jag varse om musikföreningen 1978–79 när punkrörelsen tagit över den alternativa staffetpinnen. Jag var 14–15 år och såg med stor fascination ett band vars basist hade sitt kortklippta hår färgat rosa och grönt och med en lång gänglig sångare iförd trenchcoat, svartfärgad vild frisyr och solbrillor. Ett jävla larmande ur PA:t. Man hörde att de var förbannade på nånting. Det var jag med. Jag visste bara inte riktigt på vad. En sak visste jag dock och det var att jag ville också stå på den där scenen och hamra på nåt instrument som en dåre. Det skulle jag komma att göra också. Ganska snart.
Det här var en tid i Sundsvalls Musikforums historia som påminnde ganska mycket om vilda västern. Det kan även handlat om att mitt tonåriga liv var ett kaos. Men det var där som jag tog mina första stapplande steg i en gemenskap som skulle forma mig som person ganska mycket. Jag öppnade dörren och jag byggde ett högt tak hos mig själv efter samma modell.
Sundsvalls Musikforum/Pipeline fyller i år 43 år i de lokaler på Kyrkogatan 6 dit föreningen flyttade till i mitten på 80-talet då Kulturmagasinet tog över magasinskvarteren. Efter evenemangen nu för tiden behöver man inte ringa polisen för assistans på grund av att motorburen ungdom väntar utanför och vill slå in käften på de som varit på konsert. Men mycket är sig likt. Punkens do it yourself-filosofi lever i allra högsta grad och det är högt i tak. Sveriges äldsta rockklubb är så oerhört mycket mer än konsertarrangör. Det har alltid varit en plantskola och en unik utbildning för kreativa människor. Som går vidare till en mängd olika nya mål i livet. Men det är framför allt en plats dit man går och blir sedd. Där man kan få ett sammanhang utanför normen. För taket är byggt så högt därinne.
Det har alltid funnits en norm. En bred väg där de flesta människor promenerar, springer eller kör fort som fan fram genom livet. Men det finns ju även små, knappt asfalterade, vägar bredvid huvudleden, där man kan få se, höra, lukta på och få känna sånt som ytterst sällan visar sig på huvudleden. Tänkte bara rekommendera att kanske testa att svänga av, in på en rastplats, för att sedan ta en hittills främmande oupptäckt liten väg. En avstickare. Man vet aldrig vad man kan stöta på.
