Historier från världens kanske mest jämlika tid

Jag växte upp på 1980-talet, den period som nyliberalerna kallar DDR-Sverige och desillusionerade sossar kallar Den sista storhetstiden. Sverige tidigt 1980-tal var troligen ett av de mest jämlika och utjämnade samhällena i världshistorien, sett till nettolöner och tillgång till samhälleliga resurser. Fabriksarbetarens son och bankdirektörens dotter kunde ännu träffas eftersom de gick i samma skola, och fabriksarbetarens son kunde ännu stå för notan varannan dejt. Hävdar åtminstone siffrorna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Själv gick jag på en låg- och mellanstadieskola med homogen sammansättning. Barnen kom antingen från villor inne i samhället eller från bondgårdar och radhusområden i byarna runt omkring. Först i fjärde klass dök det upp två barn som bodde i lägenhet. Det hette att de luktade.

I ettan gick det också en pojke som trillat utanför homogeniteten. Han bodde ute på åkern, i ett kombinerat hem och bilverkstad. Låt oss kalla honom det sista hans föräldrar skulle ha döpt honom till: Carl-Adam.

Carl-Adam blev min vän. Han lärde mig göra störiga läppljud och visade mig mitt livs första videoapparat. Jag i min tur visade honom hur man gör när man sitter helt stilla på en stol.

Min far, som varit plit på kåken, såg bekymrad ut när Carl-Adams pappa kom och hämtade honom. De båda hade visst träffats förr. Min mor, som också haft med samhällets olycksbarn att göra, såg bekymrad ut när Carl-Adams mamma skyllde sina blåtiror på sin klumpighet. Själv blev jag bekymrad när Carl-Adams föräldrar mitt under ett barnkalas hotade honom med "smäll".

Mest bekymrad var vår fröken. Hon undrade om det verkligen var en så bra idé att jag, som kunde läsa och skriva och lyssnade intresserat när hon gick igenom den gammaltestamentliga historien, skulle leka med Carl-Adam. När jag gjorde störiga läppljud undrade hon genast om det var Carl-Adam som hade lärt mig. Jag nickade glatt och aningslöst.

Jag var genuint beundrande inför Carl-Adam. Troligen också lite rädd. Ibland ställde han sig nära mitt ansikte med sammanbitna käkar och väste hotfullt. Då gjorde jag ofta som han sa. Jag som bodde i stan slutade en timme tidigare än lantisbarnen, som å andra sidan började en timme senare. Det innebar att jag kunde gå över gatan och handla godis i Gertruds kiosk och sen gå tillbaka och smuggla in det till Carl-Adam genom staketspjälorna. Det hände att han fick mig att köpa godis för mina pengar. Det hände också att han fick mig att köpa godis för pengar som tillhörde en av killarna i särklassen.

I mina minnesbilder framstår Carl-Adam nästan som en Bombi Bitt eller någon av figurerna i Ole Lund Kirkegaards pojkböcker. Då och då smög han sig ut på fälten hemmavid, brottade ner de frigående fasanerna och vred nacken av dem med ett vant knyck med underarmen. I familjens frys – det visade pappan stolt upp – låg ett antal fågelkadaver som Carl-Adam försett hushållet med.

I slutet av ettan fick Carl-Adam lämna klassen. Han kallade fröken för hora under en brännbollsmatch och placerades istället på skolan som låg i miljonprogramsområdet i utkanten av stan. Senare fick jag veta att han, på grund av sin oroliga och oroande natur, fick tillbringa de flesta lektionerna ensam vid en bänk bakom en skärm längst bak i klassrummet. När fröken tittade bort slängde övriga elever in sina skor bakom skärmen.

Den enda rapport jag fått om Carl-Adam i vuxen ålder är att det inte gått så bra för honom. Jag fick inga fler detaljer än så. Beskedet chockade mig inte.

Det händer att jag tänker på Carl-Adam. Och på att min barndom utspelade sig under den period som kanske var den mest jämlika i världshistorien.