Pantrarna: Historien om skolan

Under Pantrarnas första majfirande ordnade vi en workshop där barn och ungdomar skrev en lång dikt om skolan. Vi la ut A4-papper på golvet i fritidsgårdens gympasal, där Emory Douglas, de ursprungliga pantrarnas kulturminister, nyss hade diskuterat motstånd och kultur med svenska poeter, rappare och aktivister, plus M1 från Dead Prez.

Barn och unga ifrån orten gick runt med tuschpennor och skrev sina berättelser om skolan, berättelser som vi i skrivgruppen sakta har börjat sätta samman till en lång dikt. De skrev:

Vissa lärare

du diskuterar med dem

sen du knäcker

honom han säger

Gå ut

Vad är kunskap

Matteläraren sa

Ni ska inte kunna det

Ni ska bara kunna det

på papperet

när ni gör provet

Sen kan ni glömma det

Sitter i skolan skriver prov

med min penna

omringad av vänner

jag aldrig vill lämna

Ett år bytte de alla lärare

Vi frågade lärarna 

som försvann

varför

Vi fick inget svar

Ingen vet någonting

Slitna bänkar

Slitna klassrum

Slitna korridorer

Historieböckerna berättar inte

vår historia

Vår historia. Historien om utbildning är klasskampens historia, skulle vi kunna säga, om vi talade med vissa kända filosofer. Vår historia är frihetens historia, skulle vi kunna säga och referera till en av de hjältar vars ansikten vi har målat i en tunnel i Biskopsgården: Angela Davis.

Det här är en historia om skolan. Just nu går det att göra skatteavdrag för att fixa läxhjälp åt sina barn. Vilka är det som tjänar tillräckligt mycket pengar för att ett skatteavdrag ens ska vara intressant att räkna på? Det är en fråga som har med historien och med framtiden att göra, en fråga som någon måste ställa, och eftersom ingen annan verkar ställa sådana frågor, kommer Pantrarna att börja ställa dem.

Vi kommer att ställa en del obekväma frågor om skolan under hösten.

Just nu vägrar alliansregeringen att subventionera läxhjälpsprogram som sker på frivillig basis, läxhjälpsprogram som det som Pantrarna planerar att starta om någon månad, ett program som kommer att likna Megafonens program i Stockholm och vara gratis för barnen att delta i. Att vägra stödja sådana initiativ samtidigt som man via möjligheten till skatteavdrag stödjer vinstgivande företag som tar betalt för att hjälpa barn är ett sätt att skriva framtidens historia redan nu. Det är ett sätt att cementera orättvisor, att bygga klassamhällets raviner och murar redan bland barnen.

Och i en gymnastiksal en vårkväll myllrar Biskopsgårdens unga omkring och börjar berätta sin historia:

Vi delar skåp med varandra

för vissa är trasiga eller har 

inga lås

Alla skriver på toaletterna, fula

saker, fina saker, hoppas

jag dör, vadsomhelst

Vilka tjänar pengar på oss?

Ett halvår innan jag skulle 

ta studenten gick skolan i konkurs

Vi i trean fick ta smällen

Jag fick inte betyg i arton ämnen

Men i mitten av mitten är jag alltid

mig själv

För min frihet är större

än ert förakt

All makt åt folket