”Om du gillar islam så mycket, flytta till Saudi”, brukar SD-sympatisörer skriva till mig. De har lyckats sätta bilden av att koranbränning är lika med protest mot religiöst förtryck och auktoritära stater. Men det är ju helt fel. För anklagelserna om förtryck riktas ju inte mot dessa auktoritära stater utan mot troende muslimer i största allmänhet – svenska muslimer som inte sällan flytt just för att undkomma just religiöst förtryck. De som lider under de saudiska, iranska och turkiska regimerna är i stor utsträckning själva muslimer, vars syn på islam blir nedtryckt och kontrollerad av statsapparaten. 

De människorättsvidriga förhållanden som lyfts i samband med koranbränningarna är viktiga att synliggöra, men analysen att de beror på islam är fel. Så fel att de hjälper förtryckare att komma undan. För förtrycket är inte en följd av islam utan, återigen, av auktoritära makthavare som använder religionen som maktmedel. 

Att då, här i Sverige, anklaga religionen ”islam” som helhet för det som auktoritära regimer gör, innebär inte bara att man anklagar oskyldiga utifrån en rasistisk princip om att alla av en viss sort är representanter för varandra, utan också att förtrycket osynliggörs. Man låter faktiska förövare komma undan och utser syndabockar, som i praktiken ofta är förövarnas egna oppositionella. Win-win för Saudi. Lose-lose för oppositionen.

Frihetliga angreppssätt och vänsterperspektiv lyser med sin frånvaro, när olika auktoritära alternativ ställs mot varandra: Ska den svenska regeringen följa den inslagna vägen som hittills varit så politiskt opportun, att hetsa mot svenska muslimer och hävda att de inte egentligen hör hemma här? Eller, ska de hellre visa för vapenkunder och makthavare i Nato att Sverige lyder Turkiet? Oavsett vad de väljer blir muslimer (och kurder) offrade.

Det finns enligt Brå få platser muslimer kan vistas utan att riskera att utsättas för hatbrott. Majoriteten av landets muslimska församlingar har utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Omfattande rasism och diskriminering mot muslimer rapporteras i vården och skolan, på bostads- och arbetsmarknaden och många andra platser. 

Allt fler uppmärksammar nu den svenska islamofobin internationellt, en kritik som instrumentaliseras av auktoritära ledare – som tycker det är toppen att folkets vrede riktas mot någon annan än dem själva. 

Regeringen Kristersson har haft en unik chans att vrida detta vapen ur diktatorernas händer genom att ta tag i islamofobin. Kräva av SD att sluta göra islamofoba utspel och stärka lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men de vill uppenbarligen inte det. Istället försöker de visa att de ska stoppa specifikt koranbränningarna och utreder de en förändring av ordningslagen, som skulle ge polisen mycket mer makt. Vilket hotar att ytterligare minska utrymmet, även för minoriteter. 

Ickemuslimska ”experter”, politiker och myndighetspersoner svämmar media med krav på att vi ska sluta prata om rasismen mot muslimer, eller så förringar och förnekar de det eskalerande muslimhatet, som när DN:s ledarsida påstod att protesterna mot koranbränningarna inte alls handlar om islamofobi – utan om att avskaffa kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Som om muslimers och andra gruppers rättigheter stod emot varandra, trots att det ju är just de människor som driver på för koranbränningar som delar ideologi med de homofoba och kvinnofientliga vapenkunderna, inte vi som vill stoppa dem.

Jag är livrädd för att vi ska få det som i Ryssland eller Saudi. För det religiösa förtrycket, det auktoritära och repressiva samhällsklimatet och det minimala civila utrymmet. Men när regeringen säger att de ska skydda oss mot det – verkar det vara precis det vi får.