Jag var ensam. Ändå kanske det som sades kan uppfattas som vardagligt. Så kände inte jag.

Jag hade inte blivit lika störd om det hade varit ett engångstillfälle. Men jag tycker att jag har varit med om liknande tilltal allt oftare nuförtiden. En annan dag, helt nyligen, hade jag anledning att ringa till Myndigheten för yrkeshögskolan. Personen i växeln sade då:

–Vem vill Ni prata med?

Jag antar att det skulle vara artigt men jag uppfattade det som mycket störande. Mig ger detta Niande en känsla av distans och klassamhällets återkomst. Jag är en stillsam person som helst inte ger mig in i konflikter men att bli kallad Ni provocerar mig. Jag brukar säga ifrån. Och då möts jag för det mesta av ett kompakt oförstående.

Varken Gustavsvik eller Myndigheten för yrkeshögskolan har som officiell policy att deras anställda ska Nia kunder och klienter. Men det finns ställen, kaféer och butiker med flera, där personalen är instruerad att säga Ni till kunderna. 

I London kan det hända att när man lägger fram sina varor för expediten i kassan så säger hon:

– Anything more, love?

Vilket betyder ungefär ”Önskas det något mer, älskling?” En så familjär attityd kan ibland kännas påträngande och obekväm. Här i Sverige är den väl otänkbar. Men det är ju ingenting jämfört med den iskyla som uppstår när jag blir kallad för Ni. Den artighet och respekt som möjligen är avsedd faller som klirrande isbitar till marken. Kvar blir bara distans – en markering av vem som är beställare och vem som är utförare. Eller för att vara lite mer rakt på sak – herrskap och tjänstefolk.

Att hålla distans på olika sätt är ett viktigt sätt att upprätthålla klassamhället. Att skicka sina barn till vissa skolor, att delta i exklusiva kulturevenemang, att inte bli för tjenis med den nya städerskan som finansieras med rutavdrag, är exempel på det.

Även om jag vet att ”artigt” Niande ibland lärs ut bland dem som utbildas till butiksbiträden på gymnasiet, så tror jag inte att det ligger någon komplott bakom denna ökande vana. Men Niandet är en behändig pusselbit som passar bra in i återuppbyggnaden av klassamhället. Detta höll (ja, lite i alla fall)
på att försvinna. Den svenska medelklassen växte och arbetarklassen minskade mycket.
Klyftorna krympte. Så är det inte längre. Nu har näringslivet och de borgerliga politikerna importerat en ny underklass åt oss. Och för att den pådrivande dynamiken (läs: Missnöjet) ska bibehållas får inte skillnaderna jämna ut sig igen. Förutsättningen för tillväxt är en sådan ”dynamik”.

Att bli kallad Ni är att bli påmind om detta. Det stör mig mycket.

Eller också blir jag kallad Ni för att jag börjar att se ut som en gubbe. Det är ju därför jag går och simmar. Men det kan väl inte synas i en telefonväxel…