Så säger Stefan Sauks gubbe Herr Cancer under ett ”tillfälligt avbrott” i Peter Dalles ­humorklassiker ”Yrrol”. Sörplandes på en ­kräfta sitter han i ett vitt upplyst rum, som i himmelriket, iklädd vit skjorta och med blicken uppfordrande så att den riktigt genom­borrar åskådarna på andra sidan kameran.

Just frågan ”hinner ni leva?” flyger fortfarande förbi i tankarna på mig när stressen tvingar upp axlarna mot örsnibbarna som värst, när huvudvärken dunkar och magsåret känns som ett oåterkalleligt faktum. Detta trots de 28 år som förflutit sedan jag satt i biomörkret och hörde monologen för första gången.

Hinner vi leva?

Just nu är vi väl mest upptagna med att positionera oss mot den ryska aggressionen, vilket ju inte är så konstigt. Men hjälp vilket slöseri med liv och tid, att som Putin slåss om landsgränser och sårad heder.

Rymdforskare har kommit fram till att ­solen brinner ut om fem miljarder år, vilket innebär ett oåterkalleligt slut för allt liv på jorden. Det kan förvisso låta som oceaner av tid, men för dessa fenomen är livet på jorden en fönsterlucka som öppnas en kort ­minut, innan det smälls igen och kvarvarande ­planeter försätts i en kosmisk djupfrys, denna gång för evigt.

Bara det faktum att vi existerar och kan uppleva livet är ett mirakel. Ett mirakel som utspelar sig under en snabb minut när kosmos öppnar denna unika fönsterlucka, vilket vi tar för givet och går på i ull­strumporna, som om det ”säkert ­kommer fler chanser efter detta”. Med stor ­sannolikhet gör det inte det.

”Ni får förlåta mig, men ni verkar så vilsna ibland, som om ni inte visste vad det är som ni saknar så förtvivlat. Tills jag knackar på. Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund ska tas till vara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga saker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?” fortsätter Sauk i rollen som Herr Cancer.

Det finns ju ett talesätt som fångar allt det här rätt så träffsäkert: ”Livet är det som pågår medan du är upptagen med annat.” Det känns i och för sig slitet och klyschigt, även om det är sant. Samtidigt, vad är livet då om man inte upptas av livets små och stora sysslor? 

Ja, så här kan tankarna snurra i en oändlighet och vips har man filosoferat bort tiden! Eller har man kanske använt sin tanke­förmåga i den unika fönster­luckan till fullo?

Döda kroppar på Kievs gator. Liv som släckts för tidigt. Barnsjukhus som bombas. Noll respekt för det sköra och vackra som är vår existens. Vilket oförlåtligt slöseri. Med krigets historia som facit är det nu hög risk för att fler såriga konflikter slår rot, med ännu mer krig som hämndåtgärd. 

Vi som har privilegiet att slippa befinna oss under direkt attack, just nu i alla fall, har allt att vinna på att lyfta blicken från naveln, vardagsproblemen och försöka se den stora bilden. Det enda vi måste är att dö. Innan dess ska vi leva. Det är nu vi kan välja vad det livet ska fyllas med.