De efterföljande kommentarerna började ticka på från kvinnor: ”jag grät med, speciellt under Ingenmansland-scenen”, ”Jag är 47, jag grät genom precis hela filmen”, ”jag storgrät genom hela filmen, mest för att jag kunde se uttrycket i mina små döttrars ansikten när de såg den.” ”Jag grät såååååååå mycket under hela filmen och kände mig så upplyft efteråt!”
En snubbe kunde inte hålla sig utan frågade till slut irriterat: ”vad är det med allt det här gråtandet? Alla vet väl att kvinnor är kraftfulla (”are powerful”)!” Wood svarade: ”Killar, om ni inte förstår varför kvinnor gråter när de ser Wonder Woman, gå till en affär och kolla på de könsuppdelade leksaksavdelningarna. Berätta för varandra vad ni ser. Gå själva och se vad vi blir uppfostrade till redan från början av våra liv.”
Det räckte inte som svar. ”Men lägg av. Alla beter sig som om det är den första filmen med en mäktig kvinna.” skrev en man. Då ställde Wood en öppen fråga: ”Nämn en handfull filmer med kvinnliga superhjältar. Inte filmer som de är med i. Filmer som handlar bara om dem. Annnnnnd go!”
Som folk kämpade för att bevisa att hon hade fel! ”Elektra” och ”Catwoman” upprepade folk om och om igen och Wood svarade om och om igen att ja, det är två stycken. Det är mer än tio år sedan de kom. (Plus är usla filmer men det är en annan diskussion...)
Det blev pinsamt tydligt hur få filmer det finns. Alien och Terminator 2? ”Två favoriter. Men hur gamla är de filmerna?” svarade Wood (plus är inga superhjältefilmer.). Folk började då gräva och gräva i sina minnen och kom med bisarra förslag som ”Barb-Wire” (Pamela Anderson i ett slags tutt-dystopi) och Dorothy i Trollkarlen från OZ. (Det kan nämnas att ”Men lägg av”-mannen föreslog Sharon Stones rollkaraktär i Basic Instinct som förslag på ”kvinnlig superhjälte”.)
”Helst inte översexualiserad och i filmer gjorda för män” la Wood till. Och det är ju just det som är grejen. Ja, det finns några biroller, ”coola” kvinnliga superhjältar som Black Widow, men jag vill snark-skrika rätt ut när jag ser ännu en asporrigt klädd tjej som kameran slickar över när hon stryper skurkar med sina lårstövlar för att sedan fälla en ironisk kommentar i stil med ”don’t choke on that!”. Ni vet ju hur ointressanta de här karaktärerna är och det är för att de är gjorda med så minimalt intresse för kvinnor.
Men Wonder Woman är inte sådan. Hon är en hel människa! Hon brinner för något, hon inspirerar andra att göra stordåd. Vi har en ö fylld av amazoner – hade en man regisserat detta hade det varit fotomodeller.
Istället får vi en 50-årig (så bad ass, snygg, mäktig, stark att man vill ställa sig upp och skrika av glädje) Robin Wright, vi får muskulösa statister som är bodybuilders, idrottare och stuntkvinnor.
Som någon sa ”när de kvinnorna slåss är det inte en metafor för sex, kamerorna hyllar istället deras styrka och förmåga”. Wonder Woman själv har en ganska klassisk kvinnlig superhjälteuniform ska erkännas – obekväm tuttrustning och så vidare, dåligt anpassad för det risiga vädret på västfronten.
Men kameran visar upp henne på ett helt annat sätt än hur det brukar se ut. Hennes kropp är inte där för männens skull. Som hon själv påpekar: ”män behövs för fortplantning, inte för njutning”. (Vilket fick en amerikansk recensent att skriva att ”Wonder Woman kommer från en ö där sex inte existerar”. Kvinnor jorden runt brast ut i ett gapskratt och undrade om han någonsin hört talas om onani, oralsex eller att vara lesbisk?)
Jag frågade en vän till mig om hon gråtit (”ja, hela filmen”) och varför. Hon svarade:
”Jag har aldrig sett kvinnor som var så jävla badass på egen hand. ALDRIG nånsin i en film.
Sen grät jag för att jag önskade att jag var 12 bast och inte 35.
Sen grät jag för att jag blev arg över att det inte fanns när jag var barn.
Sen grät jag för att mitt barn kommer ha så många kvinnliga förebilder att växa upp till och jag kommer kunna få visa henne dem.”
