Våra personnummer är våra fingeravtryck i registren. Vi är vana att sorteras efter dem hos banken, vårdcentralen eller på jobbet. De tio siffrorna gör oss säkra på vem vi har att göra med.

Journalister behöver ibland personnummer för att kunna vara säkra på vem de skriver om. Vem som fick pengarna, vem som äger aktierna, vilka som drabbats eller blivit ögonvittnen. Det är därför regeringens förslag skulle slå hårt mot all seriös journalistik.

Förslaget har det beskedliga namnet ”Ds 2016:2 Några frågor om offentlighet och sekretess”. 

Regeringens utredare skriver om personlig integritet och hotbilden mot några utsatta yrkesgrupper. 

De hänvisar till undersökningar av Arbetsmiljöverket och Statskontoret som visar att så många som 20 procent av tjänstemännen i landet upplevt våld eller hot om våld kopplat till tjänsten. 

Ingen som jobbar åt kommuner och andra myndigheter ska behöva bli hotade eller slagna för det.  Men ingenstans i förslaget visas hur detta hänger ihop med att deras personnummer är offentlig handling på lönekontoret. 

Tvärtom visar Statskontorets undersökning att hot nästan alltid inträffar under telefonsamtal och personliga möten i tjänsten. 

Till råga på allt finns redan en särskild sekretessregel för poliser, åklagare och domare. Det hade varit rimligare att diskutera vilka andra yrkesgrupper som borde få samma skydd, i stället för den totala mörkläggning som nu föreslås.

För hemligstämpeln blir knappast någon hjälp för undersköterskan som plötsligt blir slagen av en dement farbror. Inte heller skyddar det socialsekreteraren som måste neka en desperat missbrukare bidrag. 

Om regeringen verkligen ville minska hot och våld mot offentliganställda skulle den lagstifta exempelvis mot ensamarbete bland traumatiserade eller psykiskt sjuka människor. Den kunde säkra att kommuner och landsting anslår resurser som räcker till hotbildsanalyser och säkerhetsåtgärder ute på arbetsplatserna. Och inte minst inskärpa betydelsen av att de som drabbats får rejält med stöd. Det händer alltför ofta att offentliganställda lämnas i sticket av sina chefer när det hettar till.

För jag tror att det är vanliga anställda som oftast drabbas av hot i tjänsten. Och här återkommer vi till journalistiken – det är oftast de mäktiga inom den offentliga sektorn som är intressanta för en granskande reporter. De som kan låta en upphandling vinnas av brorsans företag eller kan få ”köpa” aktier i företag som gör stora affärer med kommunen. De som slåss med ordningsvakter efter representationsmiddagen eller haffas med prostituerade på tjänsteresan. Kort sagt de som begår handlingar i det privata som gör dem olämpliga som företrädare för våra myndigheter.

De kommer att skyddas av att deras personnummer hålls hemliga. 

Ansvariga chefer kommer också att skyddas när journalister inte får kontakt med offentliganställda som drabbats av arbetsskador, mobbing på arbetsplatsen, felaktiga uppsägningar och mycket annat. Eller när reportern vill intervjua andra än de välbetalda pr-konsulter eller kommunikatörer som skickas fram av chefer i blåsväder.

Det vore förfärligt om detta lagförslag gick igenom. Det innehåller ingen bot mot problemen som utredarna listar, men stänger effektivt dörrar för insyn som Tryckfrihetsförordningen – 250 år i år – kräver ska hållas öppna.