Jag var rätt gammal när jag för första gången insåg att det här med ångest, det är ingen självklarhet. I min enfald hade jag faktiskt trott att ångest var en ofrånkomlig arvedel, och att alla, liksom jag, stannade hemma ett par dagar emellanåt för att hantera det. Att "förkylning" var den allmänt vedertagna och legitima benämningen på ångest vid sjukskrivning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Under de dagarna var jag hudlös, darrande och hukande och kunde inte vistas bland andra människor. I stället låste jag in mig, överlämnade mig åt de där klösande demonerna inuti. Jag pratade aldrig med någon om det här, jag antog bara att det nog var något som man skulle hålla för sig själv och att alla andra gjorde detsamma. Men så en dag råkade jag i ett samtal med en nära vän säga, "du vet, när man har sådan där ångest att man inte kan stå upprätt", och hon svarade att "nej, det vet jag inte, det har jag aldrig upplevt", och först då började jag ana att de här attackerna kanske inte var något jag bara måste stå ut med, utan att de kanske rent av gick att göra något åt.
Och så hände det sig att jag läste min första självhjälpsbok. Den handlade om just ångest och blev något av en vändpunkt. Redan under läsandet började det hända saker i mig – det möblerades om, vädrades och dammsögs i mina dunkla vrår och jag fick för första gången en förståelse för vad som hände under ångestattackerna och dessutom verktyg för att hantera det. Boken hjälpte mig att börja bryta negativa mönster och tankeloopar på ett sätt som jag innan inte trodde var möjligt.
Därför blir jag aningen stridslysten nu när det har blivit lite "rätt" att racka ned på detta "självhjälps-träsk" och bunta ihop dess författare till ett gäng giriga charlataner. Det har till och med växt fram en motrörelse mot de alternativa metoderna och då inte minst det positiva tänkandet, en rörelse där psykologer går i spetsen och menar att man i stället ska fokusera på det negativa. För då är man mer realistisk och riskerar alltså inte att bli besviken. Det är ett resonemang som osökt får mig att tänka på dementorerna i Harry Potter, de där svarta demonliknande varelserna som suger lyckliga minnen ur sina offer så att de bara minns de mest förfärliga händelserna.
Senast förra veckan läste jag i Dagens nyheter om en kurs som hette "Negativt tänkande – bättre blir det inte". I intervjun med psykologen som ligger bakom den ges också några enkla handfasta tips. Vissa av dem står, tvärtemot vad de nya pessimistkonsulterna verkar tro, egentligen inte alls i motsatsförhållande till det många självhjälpsböcker lär ut, medan andra råd som att "bry sig mer om andras välmående än om sig själv" gör mig rätt häpen. Just det förhållningssättet är ju en av de främsta orsakerna till att så många dundrar rakt in i väggen.
Att jobba med sin personliga utveckling, och bland annat lära sig tänka i mer positiva banor, är inte samma sak som att ta på sig skygglappar och vägra se problemen, det handlar snarare om att inte låta sig lamslås av mörkret eller ätas upp av sina demoner. Att ge kurser i negativt tänkande känns däremot som att dela ut dementorskyssar till folket så att de håller sig på mattan och inte orkar göra varken en inre eller yttre revolution. Eller för att citera Ronny Erikssons pessimistkonsult: "Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall".
