Filmen handlar om Julia Roberts 27-åriga matkritiker som när hon var yngre ingick en så kallad äktenskapspakt med sin bästa kompis, spelad av Dermot Mulroney. Om de fortfarande är singlar när de är 28 så ska de gifta sig med varandra. 

Men precis innan födelsedagen ringer kompisen och berättar att han ska gifta sig med en ung, rik, blond och outhärdligt positiv Cameron Diaz iklädd flickrosa tantdräkt. Ensamma, svartsjuka Roberts har bara fyra dagar på sig att stoppa deras bröllop, och alla medel är tillåtna.

Nittiotalsfilmen blev en världssuccé, men först en kvarts sekel senare har verkliga äktenskapspakter blivit en hit på amerikanska universitet. Det började för några år sedan då två ekonomistudenter på universitetet Stanford skickade ut ett mail till sina medstudenter, ett frågeformulär som skulle användas som skolarbete om algoritmer och marknadsdesign.

”Att hitta en livskamrat är kanske inget du prioriterar just nu. Du hoppas att saker och ting kommer att lösa sig naturligt. Men om ett antal år kanske du inser att de flesta redan är upptagna. Då handlar det mindre om att hitta den rätta och mer om att hitta den som är kvar. Gör vårt quiz och få den bästa matchningen för din äktenskapspakt här."

De hoppades få 100 svar men fick över 4 000 på bara några dagar. I maj i år hade äktenskapspaktstjänsten spridits till 51 amerikanska högskolor och projektet har nu förvandlats till ett heltidsjobb.

Vad är det som gör att så många 18-22-åringar är så ivriga att hitta en reservplan? För en äktenskapspakt handlar inte om kärlek eller ens attraktion, utan om att ha en person i bakfickan om allt annat skulle skita sig, en person att gifta sig med när alla andra har hittat någon och alternativet verkar vara att leva ensam för alltid. En slags fallskärm för sitt kärleksliv.

Att dagens unga är oroliga för framtiden förvånar knappast någon. Krig, klimatkris, ekonomiska krascher – tanken på att man åtminstone inte kommer fira jul ensam när det är fyra grader varmare, pensionen brunnit inne och julskinkan bytts ut mot insekter skänker kanske ändå någon slags trygghet. 

Men ännu mer troligt är att många redan i sena tonåren insett att dagens dejtingappar inte fungerar. Visst – det finns många som funnit nålen i höstacken och har fantastiska förhållanden. Fast det är knappast tack vare själva appen.

Dagens dejtingmarknad är en miljardindustri. Men apparnas mål är inte att vi ska träffa kärleken, utan att vi ska fortsätta svajpa så länge som möjligt. Kanske gå på en dejt då och då, men återkomma och svajpa vidare i jakt på något ännu bättre.

Världens största dejtingapp, Tinder, presenterar bilder på potentiella dejter som en oändlig buffé. Den som inte har något bättre för sig kan svajpa i timmar. Men ju fler valmöjligheter, desto svårare är det att välja.

Algoritmen The marriage pact som skapades på Stanford levererar bara en enda matchning. Och det efter att man svarat på en lång rad svåra frågor som: Tycker du att du är smartare än de flesta andra på ditt universitet? Hur stor veckopeng kommer du att ge dina framtida barn? Gillar du kinky sex? Kan du tänka dig att ha ett vapen hemma?

Teorin bakom The marriage pact är att de som tycker lika i många kärnfrågor skulle få ett stabilt förhållande. Detta har lett till att syskon ibland blivit matchade med varandra, men å andra sidan - att dela hem med en bror eller syster kanske inte är det allra sämsta jämfört med en främling som slumpats fram.

För den stora frågan är ju: Fungerar en äktenskapspakt? Är det inte bättre att leva ensam än att gifta sig med någon man inte är kär i? Av sjuttioelva säsonger av Gift vid första ögonkastet att döma så behövs det nog, experter och algoritmer i all ära, även en stor portion tur för att experimentet ska lyckas.

Men för de 265 814 amerikaner som sajnat upp sig för att bli ihopparade med en reservfrämling är tanken på att behöva dö ensam långt läskigare än att kasta sig i armarna på en algoritm.