BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
På torget möts jag av 15 Ikanoflaggor. Det är ju Ingvar Kamprads bank som köpt upp allmännyttan i denna förort. ”Att låta sittande regering fritt sälja ut det som tillhör alla för att möta de behov den ekonomiska politiken ställt upp, är på ett konstitutionellt plan lika ansvarslöst som att låta en butler sälja ut det finaste matsilvret för att tillfredsställa behovet att åka på semester” skriver Ugo Mattei och fortsätter: ”Tyvärr har tillvänjningen till den majoritetsstyrets logik som är så typisk för moderniteten fått oss att glömma att regeringen borde vara det suveräna folkets tjänare, och inte tvärtom”.
Och nog är det mycket dagens politiker verkar ha glömt när det gäller bostadspolitiken. Frågan tycks visserligen stå högt på den politiska dagordningen och sällan har vi överösts med så många extrabilagor om heminredning, men såväl den politiska debatten som de glansiga magasinen är långt ifrån den verklighet som de människor som lever med konsekvenserna av den förda politiken upplever.
Jag sitter i köket hos M. Hennes granne tog livet av sig för att hon inte orkade med kampen mot Ikano längre. ”Hon sa en dag att ’nu orkar jag inte längre’, men sådant kan man ju säga och jag tänkte inte så mycket på det. Men två dagar senare hittade de henne med en plastpåse över huvudet.”
Senare får jag veta att det är fem självmord i Hagsätra det senaste året som direkt kan kopplas till bostadssituationen. Och liknande berättelser kommer från många av de områden som nu utsätts för det som med ett modernt ord kallas renovräkning.
Chefen för Black stone, ett av världens största riskkapitalbolag som just nu expanderar aggressivt i flera förorter är dock optimistisk: ”Det handlar om investeringar med mycket låg risk” säger han. Och deras affärsidé är enkel. ”Buy it, fix it, sell it.” Bolagen lovar långsiktighet, men i många fall säljs husen nästan omedelbart. Och de renoveringar som utförs är ofta helt undermåliga.
Fullt fungerande kök från en tid då man ännu ägde kunskap om hantverk och kvalitet slängs ut för billiga Ikea-varianter och byggjobbarna har oftast så lite tid på sig att det är omöjligt att göra ett bra jobb. ”Man kallar det standardhöjning” säger en hyresgäst cyniskt, ”men i själva verkat är det en standardsänkning och hyreshöjning. Bara ordet hyresgäst, påpekar hon, är absurt. Vi är inte gäster, det här är våra hem, vi är hyresrättsinnehavare. Fast i dag utan rättigheter.”
”Exakt” instämmer en äldre man från Finland som bor i ett renovräkningsormråde utanför Uppsala. ”Jag bor på 29 kvadratmeter och nu har de bestämt att jag ska ha parkett i lägenheten, men vad ska jag med det till? När jag ställt ut möblerna och lagt ut mattan syns den inte. Ska jag betala flera tusen extra i månaden för att lyfta på mattan och parketten om någon skulle komma och hälsa på?”
Renoveringarna motiveras dessutom ofta med trendord som ”miljöanpassning” och ”hållbarhet” trots att den samlade effekten blir den motsatta. En energisnål induktionsspis sätts in, men kräver i gengäld att du köper alla kastruller nya och så vidare. Men slöseriet är, som i hela tillväxtsamhället själva affärsidén.
”Varje gång en konsument tillfredsställer ett behov på marknaden till exempel genom att köpa en dator privatiserar hen gemensamma nyttigheter, eftersom datorn tillverkas av material som förekommer i naturen i begränsad mängd. En gåva som ingen teknologi i världen är kapabel att reproducera”, skriver Ugo Mattei. ”Den västerländska kapitalismen vilar på plundring av de gemensamma nyttigheterna.”
Med hyreshöjningarna följer också att befolkningens sammansättning ändras och på så sätt sammanstrålar i bostadsfrågan de flesta av vår tid stora knäckfrågor: segregationen, den ekonomiska ojämlikheten, miljön och en växande främlingsfientlighet. Det sista då resultatet lätt blir att de mest utsatta ställs mot varandra istället för att tillsammans mobilisera mot den verkliga fienden.
Marie Linder som är ordförande för hyresgästföreningen lyfter också fram hur just hyresrätten som boendeform har tappat i status. Den betraktas i dag som ett genomgångsboende. Som något med lägre status än att äga. För ett par veckor sedan gick hon i debatt med ett moderat kommunalråd i Sundbyberg som ville erbjuda ombildning för att få ner brottsligheten. Indirekt pekade han ut människor som bor i hyresrätt som mer brottsliga och påstår dessutom att privat ägande är det enda som kan få människor att känna ansvar.
Att just ifrågasätta det privata ägandet och hur detta i dag likställs med frihet och ansvar är en av de bärande teserna i Ugo Matteis bok. Han talar om behovet att återupprätta det gemensamma som juridisk och etisk term för att kunna rädda såväl demokratin som miljön. Inspirerad av dessa tankar har bland annat borgmästaren i Neapel gjort det lagligt att ockupera hus om man startar en verksamhet öppen för alla. Då går även det offentliga in och betalar eventuella renoveringar.
I Sverige är vi ännu långt efter. Den aula som de boende i Hagsätra ockuperade i somras hade skolan inte råd att hyra av sig själv på grund av interndebitering. Och anslagstavlan på torget är enbart till för meddelanden från Ikano. Det är bara att konstatera att vi trots en rödgrön regering har en bostadspolitik som är en miljömässig katastrof och omvänd fördelningspolitik.
När jag lämnar Hagsätra tänker jag att Ugo Mattei faktiskt formulerat mycket av den motståndsrörelse som hela vårt samhälle skulle behöva just nu. I ett av de sista kapitlen skriver han:
”Att tänka om gemensam nytta innebär framför allt att använda sig av en tolkningsnyckel som sätter tillgänglighet till och jämlikhet inför livsbetingelserna på denna planet i centrum. Det handlar om att utarbeta ett politiskt och kulturellt alternativ som underminerar såväl det privata ägandet som den statliga suveräniteten som grundvalar för det politiska tänkandets möjlighetsuppsättning.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
