BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Fastän häxprocesser hörde gångna tider till, så har vi inte glömt principen, den är allt för bra. Den kommer väl till pass när det är något vi vill ha”. 

En gång i tiden brände man häxor, i dag avsätter vi politiker. Höglund belyser på ett komiskt men träffsäkert sätt en mänsklig mekanism som är ständigt aktuell: att hålla en eller ett fåtal personer ansvariga på grund av vår ovilja att acceptera att det verkliga problemet är mycket större än så. Om boskapen blir sjuk eller partiet har en kris är det så mycket lättare att göra sig av med en eller ett par misshagliga personer än att försöka hitta roten till problemet.

De reella häxprocesserna bedrevs med störst intensitet i Sverige på 1600-talet. Under en häxprocess misstänkliggjordes människor, framför allt kvinnor, och många metoder användes för att föra i bevis att de stod i förbund med djävulen. Straffet för den som befanns skyldig i en häxprocess var döden. 

Men innan straffet kunde fastställas fanns en mängd fiffiga metoder att ta reda på om den anklagade verkligen var i förbund med djävulen. Man kunde till exempel kasta henne i vattnet: flöt hon var hon häxa och skulle dräpas, sjönk hon var hon oskyldig. Lik förbannat död, förstås, men åtminstone rentvådd.

En tendens vid både häxprocesser och mediadrev tycks vara att försyndelsens art ofta spelar mindre roll än vem som syndat. Det är ofta de som i övrigt har lägre status, är misstrodda eller en nagel i ögat på makten som hamnar hos inkvisitionen. På 1600-talet var det ofta kvinnor som var för smarta, för kunniga eller för självständiga. 

Det är inte helt omöjligt att tänka sig att de betedde sig på ett sätt som i dag kanske skulle beskrivas som queert. Vem vet, kanske hade de visat tecken på att dras till det egna könet eller kanske uppförde de sig inte på ett sätt som var förenligt med hur kvinnor borde göra. 

Och i dag är det svårare att komma undan med skelett i garderoben som till exempel kvinna, muslim eller utlandsfödd om man inte vill bli kastad i sjön. Är man däremot en vit man med välbärgad bakgrund går det utmärkt att ägna sig åt tvivelaktiga oljespekulationer utan att någon ens nämner att man flyter som en kork.

Det är en populär föreställning att mänskligheten utvecklas och att vi lär oss av historien. Men här är det uppenbart samma mekanismer nu som förr. Det var aktuellt på häxprocessernas tid, det var aktuellt på Kjell Höglunds 70-tal och det är aktuellt i dag. 

Hur mycket vi än vill tro det kan vi inte fjärma oss från den här delen av vårt förflutna. Högafflarna har blivit till Twitterkonton och bålen till presskonferenser och offentliga avböner, men bevekelsegrunderna är desamma: vi behöver någon, kanske några, att beskylla för det som hänt. Men naturligtvis blev inte boskapen friskare för att byns kloka gumma avrättades, lika lite som ett språkrörs avgång kan lösa en partikris. 

Vi vill hitta enskilda syndabockar, för att det är en enkel lösning, men de finns sällan. Varken de enkla lösningarna eller syndabockarna. Och det ligger i sakens natur att om problemet inte löser sig med ett offer, kommer fler att utkrävas. Så vi som står och iakttar och muttrar nöjt medan våra grannar brinner upp kan nog göra klokt i att fundera på vart drevet kommer att vända blicken nästa gång.