Den kanadensisk-brittiske journalisten Cory Doctorow myntade 2022 begreppet "enshittification". Ordagrant översatt blir det ungefär "skitifiering", men gänget bakom plattformen Gigwatch, som bevakar appbaserat gigarbete, var snabba med att lansera den svenska motsvarigheten "sugifiering". Ordet ringade in hur och varför nätbaserade plattformar gradvis ger en sämre och sämre användarupplevelse.
Det börjar med att en app förföriskt erbjuder gratis användarvänlighet och toppfunktionalitet för oss vanliga dödliga. Sedan, när vi är så pass investerade att det blir en ansträngning för oss att byta plattform, skiftas fokus mot företag, alltså annonsörer. När även de är inlåsta börjar det verkliga förfallet. Det är dags att håva in stålar till ägarna. Användarvänligheten och funktionaliteten offras på aktieutdelningens altare och appen blir officiellt sugifierad.
De mest kända exemplen idag är Facebook, Google och X men sugifiering är en naturkraft som samtliga stora nätplattformar befinner sig i olika stadier av. Att förstöra någonting fint för att försöka pressa så mycket pengar som möjligt ur det började dock knappast på internet. Det är en inneboende komponent i vanlig kapitalism.
För två veckor sedan strosade jag längs sagolika Victoria Street i Edinburgh. Med sina färgglada skyltfönster i gammal stil ska vägstumpen ha inspirerat JK Rowling i skapandet av Diagon Alley, Harry Potter-världens kändaste shoppingstråk. Utanför ett skyltfönster på den kullerstensbelagda gatan slingrade sig en kö av förväntansfulla ungdomar. På skylten stod det skrivet "Museum Context" omgivet av ockulta symboler med löften om mystiska äventyr. Mitt Potterälskande sällskap parkerade sig genast i kön. Men vad vi trodde skulle vara ett Harry Potter-museum visade sig snart vara en souveniraffär. Bakom det missvisande skyltfönstret dolde sig helt vanliga, tråkiga Potter-prylar som saluförs överallt i hela världen till Hogwartsfrälsta.
Precis vid ingången till affären satt en blå plakett som förtäljde om det som legat på adressen innan det blev ett tempel för plastartefakter. Jag lärde mig att sedan år 1873 och 130 år framåt så fanns här Robert Cressers borstbutik. Butiken sägs ha varit inspirationen till trollstavsbutiken Ollivanders, där alla trollkarlar värda sin stav köpt sina spön. På plaketten stod det att Harry Potter-fans vallfärdat till Victoria Street i årtionden, att den gamla borstbutiken med sina dammiga hyllor och viktorianska inredning var en riktig upplevelse för Potterskallar.
Fram till i början av 00-talet, då borstbutiken fick bomma igen. Staden kunde ha tagit sitt kulturarv på allvar och räddat Cressers, men istället finns där nu en säkerligen mer lönsam, men i kulturella termer värdelös, affär med hyllorna fulla av ful, färgglad plast.
Vi var inte de enda i kön som insåg att vi blivit snuvade på en äkta Potterupplevelse, besvikna suckar ekade mellan fasaderna i mörk sandsten. Tänk att få strosa runt bland kvastar, ruskor och penslar med snidade handtag i mörkt trä och känna historiens vingslag, kanske ett styng av magi? Men icke. Det blev istället ett skräptempel, till för ingen annan än ägaren att tjäna en snabb peng på. Victoria Street, ett solklart offer för den verkliga världens sugifiering.
För övrigt... verkar världslägets låsningar omöjliga idag, men då vill jag påminna om Antonio Gramscis formulering: "Förena förnuftets pessimism med viljans optimism". Vi kanske inte tror att vi kan göra något, men vi provar ändå.
