Hur har det gått för Bianca, Roslyn, Veronica, kvinnorna jag träffade på Bedford Hills Correctional Facility, delstaten New Yorks hårdaste kvinnofängelse? Roslyn som var dömd till trettio år men kämpade för att vara en bra mamma till sin dotter. Bianca som redan då, 1999, suttit i tjugo år, fått avslag på varje nådeansökan och konstaterade att förlåtelse inte fanns, hur hon än kämpat för att förändra sig själv. Den fotomodellsvackra Veronica som var hiv-positiv och kanske inte ens lever längre.
För den som alls tror på medmänsklighet är amerikansk kriminalvård fasansfull. Vi har alla sett bilder på den förödmjukande behandlingen av fångar i Texas som tvingas arbeta fastkedjade i varandra. I jämförelse med det var Bedford Hills ett paradis. Där fanns en chef som inte stack under stol med att hon tyckte systemet var absurt. Att det var vansinne att döma en narkotikamissbrukande kvinna till livstid enligt principen tredje gången gillt.
För just den här magra kvinnan bestod det tredje brottet i stöld av telefonkort, värda 2 500 kronor. Anstaltschefen såg inte som sin uppgift att ytterligare kränka redan kränkta och misshandlade människor, kvinnor vars kriminalitet i nio fall av tio bottnade i drogmissbruk, inte sällan i kombination med psykisk sjukdom. Och fattigdom. Och ras, andelen vita var försvinnande låg.
På Bedford Hills gjorde man så gott man kunde för att hålla livslågan brinnande med olika former av gruppaktiviteter och tillgång till utbildning. Och så såg man till att de kvinnor som hade barn fick träffa dem, något som verkligen inte är självklart i USA där många fängelser ligger så avsides att det i praktiken blir omöjligt för anhöriga att komma på besök.
Sånt är självklart i Sverige. Men nog är det konstigt att antalet intagna i dag är större än på 1970-talet trots att kriminaliteten inte ökat?
När Dagens Nyheter i förra veckan berättade att antalet mord halverats sedan 1990-talet var det förstås en glädjande nyhet, även om den inte var så ny. Tidningen hänvisade själv till Brottsförebyggande rådets statistik som visar att det grövsta våldet minskat i tjugo år.
Samtidigt har ropen på fler poliser ständigt skallat. Det är Moderaterna som drivit kampanjen Brottslingar ska sitta inne, du ska våga vara ute. Men även Socialdemokrater har drivit den hårda linjens politik. Och hela tiden har polisen fått mer resurser.
Till vad nytta? Inte så värst stor att döma av fängelsestatistiken. Två av tre intagna är dömda för antingen vålds- eller sexualbrott eller narkotikabrott. De sitter inne längre i dag än tidigare.
Smart politik? Knappast. Hårda tag har inte visat sig ett dugg effektiva när det gäller att minska brottsligheten. I alla fall har jag inte sett några som helst bevis för sambandet långt straff – mindre brott. Vem tror att narkotikamissbruk botas genom inlåsning? Eller kvinnohat? Kriminalvårdens program är ofta bra, men de lyckas bara marginellt.
Mäns våld mot kvinnor, ja våld över huvudtaget, har med helt andra saker än rättsväsende att göra. Detsamma gäller narkotikamissbruk. Det handlar om socialpolitik. Och där hjälper inga quick fix. Det pratas mycket om evidensbaserat förhållningssätt: att saker och ting inte ska genomföras om det inte finns bevis, evidens, för att de funkar. Tänk om det kunde bli lag på att politiker inte fick genomföra sånt som bevisligen inte fungerar. Då skulle mycket se helt annorlunda ut. Inte bara rättsväsendet.
