Sarai Walkers debut Dietland har rönt mycket uppmärksamhet. Det börjar som en typisk chick lit-roman utvecklas snart till en slaktarorgie värdig Quentin Tarantino. Gardets målsättning är att kräva igen den faktiska kostnaden som kvinnor får betala i dagens USA. De ger sig ut efter våldtäktsmän, porrproducenter, storskalig skönhetsindustri.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Författaren Sarai Walker har doktorerat på kroppspolitik och feministisk praktik. Hon är också, med egna ord, fet. Att använda ordet är ett sätt att avdramatisera det, och i förlängningen den feta kroppen. Det är ingen liten uppgift. Sarai Walker talar om ”fat derangement syndrome”, en rubbning som gör att även personer som vinnlägger sig om ett öppet sinne inte kan ta fett för fett utan tvångsmässigt ser problem. Som talare på den progressiva Festival of dangerous ideas i Sydney blev hon nergjord av sin publik. ”Som huvudpersonen i min roman inser: Någon kan aldrig bara vara fet, en fet kropp måste alltid åtgärdas”, skriver hon.

För det är ju inte bara vikten i sig som anses vara ett problem. Det bakomliggande, det egentliga, problemet, är den tjocke själv. Som inte gör något åt sin situation. Ungefär så ser kärnan i retoriken kring övervikt ut idag. Även om den naturligtvis inte formuleras så plumpt – utan som att vi alla har möjligheten att skapa den mer eller mindre perfekta kroppen.

Eftersom samhället är sådant att män väljer och kvinnor blir valda är denna press hårdast på kvinnor. I en studie av svenska nätdejtare kom sociologen Roland Paulsen fram till att även överviktiga män valde bort överviktiga kvinnor.

”Det fanns en total cynism när det kom till övervikt, som jag inte kunde se när det gällde andra faktorer. Det är svårt att förklara, men det finns ju mycket moral kring vikt. Det uppfattas som självvalt”, sa han när jag intervjuade honom.

Studier av rekryteringsprocesser har visat att övervikt är betydligt mer försvårande än någon av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna.

Valet är centralt. Fetma skiljer sig från diskrimineringsgrunder som kön, sexualitet, funktionsnedsättning, ålder, etnisk och religiös tillhörighet på så vis att vi uppfattar det som ett val. Man måste inte vara tjock – så varför vara det? Detta trots att forskningsrön gång på gång inskärper att det inte alls är så enkelt. I ett överflödssamhälle kommer många att lägga på sig – därför att det är så kroppen fungerar.

”Svårigheten att hålla vikten är ett utslag av biologi, inte av en patologisk brist på viljestyrka hos två tredjedelar av USA:s befolkning”, som läkaren och överviktsspecialisten Michael Rosenbaum säger till New York Times.

Han gör det i en kommentar till en studie där man följt deltagare från åttonde säsongen av dokusåpan The Biggest loser. Sedan finalen 2009 hade 13 av 14 medverkande gått upp i vikt igen. Fyra av dem vägde mer än vad de hade gjort när inspelningen startade. Det som också hade förändrats var deras ämnesomsättning. Den hade minskat, i flera fall på nivån en ordentlig måltid om dagen, sedan de först började banta. Däremot hade produktionen av leptin, ett hormon som signalerar hunger, stigit. För att hålla vikten var de tvungna att leva på mindre än vad deras kroppar ville ha.

Det tycks som att kroppen har en egen trivselvikt. Alla försök att minska den bemöts med ett sofistikerat inre motstånd.

Att det här är något som skapar rubriker visar hur långt vi som samhälle har kvar till Plums uppvaknande. Om vikt är ett val eller inte är ju inte den egentliga frågan. Utan att det är helt oväsentligt.