Det var 2010, jag var bara 17 år gammal men försökte ta till min allra mest världsvana röst och breda på min redan ganska breda stockholmska. Sedan utbrast jag: ”Tjena! Jag ringer från tidningen Café. Just nu har vi ett grymt erbjudande. Du får tre nummer av tidningen och ett par jävligt schyssta manschettknappar. Låter det som en bra deal eller vad?” Ibland lät det som en bra deal, mer ofta gjorde det inte det.
Min karriär som telefonförsäljare varade inte i mer än ett par månader. Kanske berodde detta på min låga arbetsmoral: att jag helt enkelt saknade drivet för att bli en av toppsäljarna på det fängelseliknande callcenter där jag satt tillsammans med 100 andra tonåringar som drömde om Aya Napa – samt ett gäng före detta långtidssjukskrivna som tvingats dit av Reinfeldt och såg ut att drömma om schweiziska självmordskliniker.
Låg arbetsmoral verkar vara något jag har gemensamt med dem som föddes ett par år efter mig, den så kallade generation z. Enligt en debattartikel i GP skriven av de näringslivsfinansierade ekonomerna Nima Sanandaji och Gabriel Heller-Sahlgren (7/7) är dagens unga nämligen betydligt mindre pigga på att jobba än tidigare årskullar. I sin text skriver de att de som i början av 1980-talet tyckte att det skulle vara ”dåligt att lägga mindre vikt vid arbete i framtiden” utgjorde 65 procent av alla unga. I dag har siffran sjunkit till 37 procent. Denna förändring menar de är negativ, eftersom den ”sätter tillväxten på spel”.
Om vi bortser från det självklara – att tillväxten borde vara sekundär i en värld som snart kommer att vara lika varm som Söderhavsöarna där människorna som betalar Sanandaji och Heller-Sahlgren semestrar – kan man fråga sig om detta verkligen stämmer. Som sociologen Roland Paulsen har uppmärksammat i sina böcker Arbetssamhället och Empty Labor består den genomsnittliga kontorsarbetarens dag av 1,5 till 3 timmars så kallat tomt arbete. Tomt arbete är all den tid man tillbringar på jobbet när man gör andra saker än att jobba. Det kan handla om personliga telefonsamtal, Facebook-skrollande eller som i mitt fall på callcentret: evighetslånga lunchraster. Detta fenomen är inte exklusivt för någon specifik årsgrupp och kan ha olika orsaker. I vissa fall handlar det om maskande som ett subversivt motstånd mot en dålig arbetsgivare, mer vanligt är dock att det inte finns tillräckligt att göra för att fylla en åtta timmar lång arbetsdag.
Vadan detta? Jo, den enorma effektivisering som har skett av produktionen sedan den industriella revolutionen – och som kommer att fortsätta med tekniker som artificiell intelligens – innebär att vi redan nu är på jobbet betydligt mer än vad vi behöver vara. Trots detta är politiken helt inställd på att få oss att jobba mer i stället för mindre: att få människor i arbete är högsta prioritet, både hos höger- och vänsterpolitiker. Man kan verkligen fråga sig varför. Ingen – förutom möjligtvis Sanandaji och Heller-Sahlgren – kan ha missat att vi inte mår särskilt bra av att vara på jobbet. De stressrelaterade sjukskrivningarna, i synnerhet utmattningssyndrom, har under det senaste decenniet ökat, inte minst bland unga kvinnor.
Även om vi inte gör särskilt mycket när vi är på jobbet är det nämligen jobbigt att vara där. Chefer som övervakar, prestationspress, och en övergripande känsla av att man kanske borde göra mer än vad man faktiskt gör, är saker som de flesta av oss som har haft ett jobb kan känna igen oss i. Om det nu skulle vara så att unga har sämre arbetsmoral är det alltså inte ett problem utan ett sundhetstecken.
Mer troligt är dock att det inte handlar om sämre arbetsmoral utan om att dagens unga vågar vara mer öppna med att det finns viktigare saker i livet än att slita ihjäl sig för Sanandajis och Heller-Sahlgrens sugar daddys. Även detta är en indikation på något gott: att något erkänns som ett problem är det första steget till förändring. Om vi har riktig tur innebär det att framtidens unga slipper ägna sig åt meningslösheter som att sälja tidningen Café över telefon.
