Jag är förmodligen den mest brutala hyresvärden i hela Jönköping.
Bara i vår har jag genomfört fem-sex vräkningar!
Och inte nog med att jag har jagat iväg mina gäster – jag har rivit deras bosättningar därtill!
Usch, det låter ju som rena Västbanken.
Men dramat är, som sagt, mera näraliggande än så.
Det handlar om min trädgård.
Om ett körsbärsträd och ett äppleträd.
Och om ett oönskat skatpar.
 
Bondberget ligger som en vacker fond bakom min lilla trädgårdstäppa.
Där måste det finnas i runda slängar dryga miljonen träd, lämpliga för en skatfamilj att bygga sitt trygga näste?
Ändå väljer de mina!
De bygger, jag river. De bygger nytt, i trädet bredvid – och jag river igen.
Så har vi hållit på sedan i mitten av mars. Det känns nästan som en tecknad Disneyfilm.
Och snabbt bygger de. På en förmiddag har ett nytt bo hunnit ta form.
När jag rivit klart brukar jag köra upp en räfsa mellan grenklykorna.
Min granne hänger visserligen upp allehanda ting i sina träd men detta ser, med förlov sagt, rätt udda ut...
 
Jag har blivit något av en expert på skatornas byggteknik på köpet. För det är inte några fuskbyggen, ska ni veta.
Herr och fru Skata väljer sitt byggmaterial med omsorg:
Långa pinnar med sylvassa taggar tvinnar samman bygget, jordkokor tätar både botten och väggar.
Jag får ta på mig mina grövsta arbetshandskar när jag går lös på konstruktionen.

Skator är ett otyg, de väsnas och bråkar i arla morgonstund.
 Ändå får jag alltid lite dåligt samvete när jag kikar ner från stegen.
Jag tittar på det som en gång var avsett att bli ett hem, nu ligger det där på marken:
Pinnar, långa och korta, grenar och taggar, lite jord. Huller om buller.
Tänker att ”nästa gång de kommer tillbaka är allting puts väck!”. Hur kommer de att ta det?
De är ju så strävsamma. Jag ser dem cirkla omkring över hustaken, rådvilla, förbryllade.
Jag sätter på kaffet och undviker att titta ut.
Dagen därpå har de byggt i körsbärsträdet!
 
Jag funderar. Har skatorna en bostadsförmedling?
”Vi har en bra klyka i Johnsons trädgård, lagom högt och nära till natur och köpcentrum. Men pass upp för gubben, det är en vresig fan. Och hund har han också, en rufsig fågelhund som är till åren kommen...”

Den senaste veckan har träden fullkomligen exploderat i blomsterprakt.
Hade skatorna varit kvar hade det varit svårt att upptäcka dem.
Men de har dragit nu.
De flyttade tvärs över vägen, till grannhuset som har en strategiskt placerad hög buske vid garaget.
Jag står i köksfönstret och tittar på deras flyttbestyr.
Snart lär de väl bli tillökning i familjen?
Jag tar ner räfsan ur trädet...