Lise säger: Jag gjorde mina ryggövningar och kunde inte stänga av när han sa att man skulle tänka på sig själv som ett företag. Jag AB. Man måste få kontakt med alla delar av företaget. Den marknadsansvariga, produktplaceraren, underleverantörer, framtidsstrategen, HR-personen när det blir svårt, eventuellt avsked osv. Alla kan bli bättre på det de gör. Ta en titt in i ditt eget företag. Hon fortsätter: Jag låg på rygg med benen högt och tänkte: Säger coachen en mening till, blir jag utbränd. Jag känner inte till ett företags alla delar. Så hur ska jag lära känna mig själv? Han sa att man ska se på sig själv som en produkt. Inte komma hem till frun efter att ha suttit i bilkö varje dag och säga jag är trött. Den produkten vill sannolikt inte frugan ha. Så då kanske man blir utbytt mot en annan med något bättre att leverera, säger Lise. Nej, man har ingen monopolställning.
Har jag själv besökt mitt inre företag idag, tänker jag? Kvinnan på lönekontoret till exempel, hur står det till med min inre debit och kredit? Jag kommer inte ens in i företaget, säger jag, bara till ytterdörren och där sitter en tiggare som varje dag ber om skor och jag frågar vilken storlek, och hon svarar alla. Hon borde genast placeras innanför dörrarna. Jag hade sagt nummer trettiosju.
Vi löser maktlöshetsproblemet över att vi befinner oss på en marknad och att våra medmänniskor är våra kunder och vi en produkt som kanske borde ändra förpackning och typsnitt genom att skratta åt det. Nu kunde vi ha ändrat fokus, nu kunde vi tänkt annorlunda och följt konsultens råd och blivit bäst i världen, men det får bli en annan dag.
Du har berättat om den där tiggaren förut. Då du kom med dina skor och hon tackade och dagen efter frågade dig om skor igen. Du berättade om din vanmakt över att nöden inte slutade vid henne. Vi upprepar oss, det är inget vinnande koncept, säger Lise och fortsätter: Du ältar dramatiska sjukhusvistelser och jag berättade om min traumatiska förlossning med första sonen i tid och otid tills en väninna sa: Är vi inte färdiga med det där nu? Lite tjatigt men jag tror ändå att bearbetning genom upprepning är nödvändig, säger jag. Det måste värka ut för att inte orsaka en inre blödning.
Jag lyssnar på sommarprogrammet sen när vi lagt på. Sommarprataren hjälper människor att bli bäst i världen på det de gör. Jag slås direkt av tonen i hans framgångssaga, hur han coachar andra till framgångar. Skryt inpackad i en icke klädsam dräkt av att vilja hjälpa till i världen. Att jag hör det så tydligt måste vara för att jag även själv skryter och iklär mig utsagor om världen jag inte offrat något för. Jag förhåller mig inte till honom som han säger att man ska. Se till det positiva i smänniskan och bygga därifrån. En andemening jag delar, men som under lyssningen glider mig ur händerna. Coachens: du kan bli bäst, bara du tänker annorlunda, är en nagel i ögat på mig just nu när jag börjat tänka i banor av att underprestera. Att livet är för kort för att slösas bort till att bli bäst i världen på något. Jag har tappat intresset för ganska många högpresterande personer, så när jag hör om Annika Sörenstam eller bara tänker på Petter Northug vill jag ha semester.
Då kommer det. Sommarcoachen säger: Lev två hundra procent. Hur ska det gå till? Hur många procent måste vi leva i framtiden för att hänga med? Att leva mer än hundra procent måste väl innebära en upprepning av tiden. Eller tar ditt Jag AB och breder ut sig i tiden och rummet på bekostnad av andra. Ett annat köp och säljtänkande kring livet är att spara tid. Hörde några filosofer, i ett annat program tipsa om hur de sparar tid. Från min horisont som författare tänkte jag: de plockar bort mellanrummen och därmed chansen till viktigt observerande av oförutsedda ögonblick, genom att i varje stund fylla på med det nödvändiga, bildande eller roande. Allas Jag AB hämtar blod i mellanrummen. Den gamla filosofen Diogenes vrider sig i sin tunna och skriker: får ni önska er något så önska att ingen skuggar för solen.
Tid har alltid varit och kommer självklart förstärkas som handelsvara. Men skrattet över att vi bara strävade efter att leva 200 procent eller slösade tid, kommer att eka i Diogenes tunna. Inte många förstår sig på procent, inte heller jag och tiden vi sparade kan visa sig vara värdelös valuta.
I sena natten sms:ar jag Lise. Sov gott, det är väl en upprepning man kan unna sig. Vi har båda allvarliga sömnproblem. Ja, det är den bästa upprepningen, sms:ar Lise tillbaka. Jag svarar: Ja, även när vi blir senila kan vi köra med den och låtsas ha koll. Hur många procent har du levt i dag? Jag runt trettio. Lise svarar fyrtio, sov gott. Inte ens hundra tillsammans och att vi kommer att sova en hel natt är otänkbart. Här ligger vi och underpresterar, det känns rätt skönt och hur många där ute kysser just nu inte segerpokalen. Två händelser i tiden, de ska båda bli ett minne blott.
