BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I see trees of green,
Red roses too
I see them bloom
For me and you
And I think to myself,
What a wonderful world
Jag sjunger tillsammans med Kat. Hon sjunger nästa vers, sen sjunger vi tillsammans. Vi känner inte varandra och har aldrig träffats men, hur klyschigt det än må låta, så är det på något vis som att vi möter varandra i den här gamla banala sången. Ett två minuter kort möte utan faktiskt dialog, bara två halvtaskiga sångröster som förenas.
För tre dagar sedan upptäckte jag en karaokeapp. Konceptet är enkelt. Du söker på en låt, och spelar in, med eller utan video, de verser du vill sjunga. Sedan kan vem som helst i hela världen välja att sjunga med dig. Eller så väljer du att sjunga med någon som spelat in sina bitar.
Jag sjunger med människor från Tyskland. USA. Borneo. Storbritannien. Australien. Jag kan inte sluta. Jag har tappat allt annat, det här är det enda jag vill göra nu. Jag har alltid haft ett gravt uppskjutarbeteende, men den här appen har tagit det till en helt ny nivå. Om det vore möjligt så skulle jag kunna sitta och göra det här en hel dag. Och det handlar inte om narcissism, att jag älskar min egna stämma. Tvärtom, det handlar om att detta är så långt ifrån narcissism man kan komma. Här möts vi, alla med en lite sur eller skev ton här och där, men det spelar ingen roll. Kärnan är att vi alla har samma simpla driv, att släppa allt och bara sjunga lite jävla karaoke tillsammans.
Det finns inget hotfullt i det här konceptet. Inga konflikter, bara känslor. Folk undrar ofta varför jag gillar karaoke så mycket. Tja, dels är det för att jag är en känslojunkie. Oavsett tonsäkerhet, så uttrycker någon som sjunger alltid en eller flera känslor. Simpla, raka sådana om kärlek eller ensamhet som alla kan relatera till. Här finns inga alternativa fakta, det är rakt och sant. Dessutom är en utav mina akilleshälar att jag är konflikträdd. Och så länge någon inte sjunger Internationalen eller Ultima Thule (det har jag dock aldrig varit med om), så kan jag omöjligt veta vilka de röstar på eller om de har meningsskiljaktigheter med mig.
Jag och en vän befann oss en fredagskväll på min orts lokala karaokepub. Vi blev fullkomligt hänförda av en äldre mans framförande av Righteous Brothers – Unchained Melody. En djup sammetsröst som kändes in i märgen. Våra munnar gapade. Men de stängdes kort därefter när han började tala talspråk i stället för sång, och skrek rakt ut från sin plats vid bordet att han inte ville höra en kvinna sjunga. Vår hänfördhet sprack på en sekund, för att han började prata.
Så länge någon öppnar munnen och bara sjunger, om längtan, olycklig kärlek eller skriksjunger Journey, då känner jag mig safe. Då är jag bara där, just i det nuet. Och ursäkta en naiv jävel, men i en tid då allt där utanför känns piss, då är det så himla skönt. Jag har ingen aning om min sångpartner i karaokeappen sympatiserar med Trump, eller om den har unkna åsikter om abort. Allt jag hör är en sångröst, och jag behöver inte höra något annat.
Jag och Kat sjunger sista raden på ”What a wonderful world”, och jag läser texten hon skrivit till låtvalet:
”Except that the world isn’t that wonderful right now, we can always pretend by singing this song.”